Bakom den grå dimman
såg jag hur hon darrade.
Varför darrar du? Frågade jag.

Hon tittade rakt in i mina ögon
samtidigt som hennes blöta svarta hår
skapade stora droppar, som rann
längs pannan, över näsan och
till sist nedför hakan.
Har du hört talas om regn?
svarade hon irriterat.

Hennes darrande hade ökat ännu mer.
De mörka kläder hon bar såg tunga ut, de släpade
mot marken. Hon höll om sin kropp med
armarna.

Regn? Vad är regn för något?
Varför darrar du så? Vill du ha en kram?
Hon stod där tyst och glodde på mig,
med sina isblå ögon.
Hennes lilla mun hade blivit till ett sträck
och kinderna hade blivit röda.
Men lägg av! En kram?! Jag vill
absolut ha en kram!

Hennes röst lät konstig.
Jag kunde inte avgöra om hon verkligen
ville ha en kram eller inte.
Tonfallet lät liksom surt och beskt.
Hallå?! KRAMEN?!
sa hon, som om det vore en befallning.
Jag kramade henne med mina stela armar.
Kramen blev liksom mekanisk.
Det kändes som att mina armar hade rostat sönder.

Min hand plaskade på hennes rygg när jag klappade
henne på skuldran.
Kramen löstes upp.
Jaha? Och nu då?
Jag försökte komma på någonting snabbt.
...Du kanske vill ha mitt paraply?

Hon rynkade pannan, blev tyst en stund
och sedan kom ett högljutt skratt.
Jag kände hur jag drog på mina egna smilband,
men stannade rörelsen tvärt då skrattet tystnade.

Hon granskade mig igen från topp till tå
och slet åt sig paraplyet från min
hand och gick därifrån.
Hennes siluett i dimman löstes upp när jag inte längre
kunde se henne.
Jag stod ensam i dimman igen, redo för att möta nästa.