Jag vet att det är ditt språk.
Och ingenting du just nu, kan göra någonting åt.
Jag vet att jag längtade efter dig.
Men nu känns allting i onödan.
Som om Onödan vore namnet på en by, att leva i!
Och ett liv, att leva med!
Och allting var på sned...,
Värre än lutande tornet i Pisa...,
Värre än...,
Ja,
Kanske att man kan tänka sig...?,
Värre än att man kan känna just det...,

Stenen som föll ifrån ens axlar...,
blev en börda...,
Ytterligare...,
för att sedan landa i sitt hjärta,
Som en tyngd av värsta sort!
Som en Tyngd, som motsägelsefullt,
men alldeles sant,
ändock...,
Är för tung för att vägas...,
Men måste alltjämt bäras...,
ty livet består...,
Tills den dag, det inte längre är...,
Och jag varken Var, Är, Eller Blir!