den här dagen var vävd av vind och segel och minnen från en svunnen tid, den här dagen ekade av allt det som jag redan gjort och inte gjort, fan vet om drömmarna och hoppet mest är som en bedragare eller illusionist, om 90% av livet bara är transportsträckor där jag vandrar blind på en stelopererad motorväg och tror att drömmen är fyllnaden, en tillvaro av oändliga transportsträckor, där vi ibland slår oss ner vid vägkanten och slår ut våra rödrutiga filtar i det vilda gräset, och skålar i champagne när solen ler över landskapet och vi har fått en tillfällig amnesti,
kanske borde man bara skrota all längtan och alla drömmar, avsäga sig sitt utomordentligt otympliga ok, att låta kärleken få vara odrucken, en bägare med utspillt vin över den dyra handknutna mattan som tiden knutit i kryptiska mönster av alla samlade gärningar och erfarenheter, förväntningar utsläckta som nedbrunna eldar på stränderna i vintergatans utmarker, att kunna låta dagen få vara tjära och rök, att inte stå som ett vilt odjur med trasiga kläder på den isblanka kajen i industrihamnen, spejandes ut över horisonten efter lastfartygen fullastade med blekvioletta skymningshimlar uppspruckna i extatisk rosa färger och brandgula nyanser, varma sommarkvällar i juli doftandes av skogsviol och rött vin,
men att både vara människa och fri förefaller vara utomordentligt svårt,