- Jag kan döda dej om jag vill!

En vilt stirrande galning hade blockerat hans väg i trappan ner till biljetthallen. Vad gör man om man möter en påtänd och aggressiv person? På en psykologikurs han gått hade de diskuterat just detta. Lärarens råd var att inte visa rädsla, inte låta sig provoceras och att undvika ögonkontakt.

- Jag kan döda dej! ropade dåren igen.

- Visst, gör det du, svarade han med tillkämpat lugn.

- Tror du mej inte!

- Jodå, jag tror dej.

Vad fanns det för flyktvägar? Den enda möjligheten var att ta sig upp på perrongen, men längre än så skulle han inte komma. Stationen var öde såhär tidigt på morgonen. Han kunde ropa ner till spärrvakten, men hur skulle dåren reagera då?

- Jag har aids! ropade pundaren plötsligt och började hoppa och springa runt på trappavsatsen.

- Jag har aids! Ropet övergick i ett snyftande, klagande läte, och rätt som det var stannade han upp och tog fram ett litet etui ur fickan.

- Här ligger hon, den vita jungfrun, the white virgin gives me cold turkey… Han babblade osammanhängande medan han oändligt långsamt öppnade det smala etuiet och tog fram en spruta. Han höll triumferande upp den i luften.

- My Heroin!

Så gjorde han ett utfall och nål mötte hud. Därefter var minnena diffusa. Pundaren hade rusat upp på perrongen, nej, han hade flugit, svävat iväg som en ande. Själv hade han strax ramlat ihop i trappan med blytunga lemmar och med en obeskrivbar känsla i kroppen.

----------------

Det var vår. Solen flödade in i rummet. Genom det halvöppna fönstret trängde dofterna av nyutsprungen hägg. De blandades ogenerat med dunsterna från medpatienter och rengöringsmedel. Någonstans ifrån hördes barn som skrattade.

Han slöt ögonen och sjönk in i halvdvala. Medicinen gjorde honom lummig. Den hade också gett honom nya förmågor. Med ögonen slutna, kunde han se hela rummet, och till och med genom väggen, ut i korridoren. Han såg exakt vad som skedde. Nu var ronden på väg därute. Hur många var de; fem, sex, nej, sju, sju stycken vitrockade soldater i sjukvårdens försvarsarmé kom marscherande i takt. Stetoskopen var deras vapen. Längst bak gick en sjuksköterska med en medicinvagn på larvfötter. Fanjunkarläkaren kommenderade sin trupp in i rummet och sällskapet gjorde halt vid hans säng. Fanjunkare, fanns det såna nu för tiden? Fanjunkare - vilket löjligt ord. Fan och junkare i ett. Vad var en junkare? Junk ¬- skräp, fanskräpare? Fanskap? Men inte var läkaren något fanskap. Det var en alldeles utmärkt läkare, en trygg och förtroendeingivande person.

Röster mumlade runt honom. Någon petade honom på axeln. Han öppnade ögonen, och med ens var smärtan åter. Läkaren ställde sina vanliga frågor, de omkringstående nickade och hummade, skrev i sina papper. Läkaren avslutade med att erbjuda en extra morfintablett. Ja tack, gärna det. Sköterskan plockade på sin vagn och strax låg tabletten i munnen.

Ronden drog vidare. Nu skulle det snart börja. Han slöt ögonen igen. Först kom enstaka exploderande små prickar. Envisa prickar som rörde sig i speciella banor. Snart blandade de sig med ridåer av olika färger som drog fram tvärs över en mörk bakgrund. Ibland stannade de upp och föll som vattenridåer, färger aldrig sedda, rinnande, liknande gamla tiders skyltfönster med vattenkylning.

Han var ett med denna rymd. Det borde han logiskt sett inte vara. I rymden fanns ingen luft, och där var - 273 grader. Ändå befann han sig där, mirakulöst svävande i evigheten, fri från smärtor, måsten och dåliga samveten.

Panta rei!

Tillbaka till verkligheten?

Han stötte helt oförhappandes ihop med Gud på Kungsgatan. Ville Gud hänga med på en fika?

Det ville Gud.

De gick in på Café Kungstornet. Gud nöjde sig med källvatten, medan han själv tog en kopp te.

- Du har alltså funnits i evigheters evighet.

Gud nickade.

- Och var kommer du ifrån?

- En som alltid funnits, har ingenstans ifrån att komma.

- Men när allt var intet, var inte du också intet då?

- Jag har alltid funnits.

- Men berätta; hur såg det ut i intet?

- Intet är intet. Inte mörkt, inte ljust, bara just intet.

- Men intet kan ju inte ha varit totalt, eftersom du fanns. Varför fanns du?

- Eftersom ingen kunde ställa frågan varför, är den inte intressant.

Han begrundade detta en stund, men blev inte mycket klokare. Han beslöt att slå in på en ny tankebana.

- Varför skapade du allt som finns? Blev det tråkigt att vara ensam i intet? Skapade du allt som en fritidssysselsättning? Du hade ju lika bra kunnat låta bli, det hade väl inte förändrat något för dej, van som du var att vara ensam. Och om du inte visste vad sällskap var, hur kunde du då komma på tanken? För om du visste att du hade möjlighet att skapa allt, varför gjorde du då inte det tidigare?

- Tidigare eller senare; dom begreppen existerar inte i evigheten. Där finns inte ens ett nu, bara ett pågående flöde av allt. Hade jag gjort det tidigare, hade jag gjort det då, hade jag gjort det senare, hade jag gjort det då. Allt sker när det sker.

Ny tankegång.

- Vad gör du om dagarna, undrade han.

- Jag gör inte, jag är, svarade Gud.

- Nå, vad är du då?

- Jag är Gud.

- Men vad är Gud?

- Jag är ett allsmäktigt väsen.

- Och vad är ett väsen?

- Se på mej, så vet du.

- Jag tycker du ser ut som vem som helst.

- Det är för att jag gjort dej till min avbild.

- Men stopp nu här! Har du gjort mej till din avbild?! I så fall är jag också Gud!

- Just det.

- Och alla andra människor på jorden är också Gud? Envar är sin egen Gud?

- Just det.

- Men det här stämmer inte, sa han. Om du gjorde mig, och alla människor till din avbild, hur skulle du då se ut? Du skulle vara man och kvinna, barn och vuxen, svart och vit, ond och god; du skulle se ut som en mix av alla människor som någonsin funnits, och någonsin kommer att finnas. Och ingen av oss är allsmäktig.

- Det är inte jag heller.

- Men du sa ju förut att du var ett allsmäktigt väsen?!

- Jag är ett allsmäktigt väsen, därför att ni gjort mej till det.

- Har vi gjort dej till ett allsmäktigt väsen?

- Stämmer precis.

- Du menar alltså, att människan skapat Gud, och inte tvärtom.

- Kunde inte ha sagt det bättre själv.

- Så med andra ord, så finns du inte?

- Det är riktigt.

- Men jag sitter ju här och pratar med dej!

- Jag finns, därför att du vill att jag finns. Se dej om i världen! Om jag fanns, och vore ett allsmäktigt gott väsen, hur kan jag då med gott samvete låta allt elände som pågår, pågå?

- Inte vet jag.

- Jag vet, och vet inte. Alla svar och möjligheter är vare sig mer eller mindre än summan av edra tankar om livet och döden och alltings existens.

Sakta började han begripa något, men frågorna blev samtidigt fler.

- Om du nu är en produkt av människan, och äger alla våra svar, då är det väl knappast någon idé att fråga dej om vad som händer efter döden. Dina svar skulle pågå så länge mänskligheten består.

- Inte alls. Det hela är mycket enkelt. Du har precis genomgått några operationer, inte sant?

Han nickade.

- Man sövde dej, och du gled in i ett tillstånd av intet.

Han hummade instämmande.

- När du vaknade, mindes du att du befunnit dig i det tillståndet. Men om du inte vaknat, hade du inte vetat om det.

- Men allt tal om tunnlar, ljus och välkomnande gestalter, vad är då det?

- Kemiska reaktioner i hjärnan. Dessutom är myterna beroende av vilken religion man erkänner sig till. Kristna ser en Jesusgestalt, Krishnatroende ser något helt annat och så vidare. Vad tror du att en älg som dör i skogen ser? En tunnel med en ljus, välkomnande älg i änden? Eller en fisk som dör, vad ser den? Dödens villkor är lika för allt levande. Ett träd som dör. Finito!

Panta rei!

Han var åter i sjukhussalen. Märkvärdigt vad intelligent han blivit. Han hade svaren på alla frågor. Läkarna kunde slänga sig i väggen. Vad kunde de göra? Platt intet!

Den äldre mannen i sängen mittemot började yra.

- Vad är det för hotell det här? Kan man få lite service? Kör hit en droska. Jag har ett viktigt möte i statsrådsberedningen. Statsministern väntar mej!

Statsministern väntade ofta på den äldre mannen. Och var det inte statsministern som väntade, ville han att parkeringsvakterna skulle sköta sitt jobb och bötfälla alla sängar som stod i vägen för honom när han var ute och gick med sin rollator.

Solen sken ännu. Det var varmt i rummet. Det var snart dags för lunch, en av dagens höjdpunkter. Med lite ansträngning kunde han ta sig ut i dagrummet och äta sin lunch där. Han hade fått en typ av rollator att stödja sig på när han gick. Han hade verkligen blivit pensionärsmässig. Snart skulle väl han också ligga och yra om bötfällning av sängar.

Men innan han hann resa sig, kom läkaren oförberett, med en sköterska i släptåg. Läkaren gav nya direktiv.

- Du har fått tid för en kompletterande undersökning. Vi måste gå in med instrument i kroppen. Därför vi måste tyvärr söva dej.

Sköterskan var snabb att köra in en nål i infarten, och strax började världen snurra igen. Det var snabb och billig fylla på den här syltan. Han berättade för sköterskan att hon var söt, och att han var rockstjärna. Sköterskan blev till Stella McCartney, och nedra läkare; han kunde väl åtminstone prata svenska ordengtligt, ordängligt, odrägligt, och så försvann världen igen.

Han visste, han visste, han visste! Här var hans teori, nej, inte teori, sanningen!

Nu var han ute på en gata någonstans. Var? Det såg ut som Umeå. Jo, visst var det Umeå. Nu kände han igen sig. Där hade han gjort sin militärtjänst. Just det, där hade det funnits en fanjunkare.

- TAKTEN! ETT, TVÅ, TRE, FYR! DET SER UT SOM EN MASSA SYMASKINSNÅLAR SOM GUPPAR UPP OCH NER! DET SKA INTE SE UT SOM SYMASKINSNÅLAR! TAKTEN, FÖR I HELVETE!

Varför kunde de inte hålla takten! Det kunde väl inte vara så svårt att räkna och gå på samma gång?

Umeå var en vacker stad. Om kvällarna dekorerades älvens sidor av ungdomar, studenter och militärer, som drack öl och hembränt.

Åh, denna ljuvliga lummighet! Att sitta ner efter en lång dags marscherande och bara få koppla av. Detta var meningen med livet just då. Att marschera, plocka isär och sätta ihop en kpist så många gånger att man kunde göra det i sömnen. Att skjuta, att kunna skjuta en annan människa.

Jag är du, du är jag. Sann empati. Var människa, allt levande, är delar av planeten, men också av de universella lagarna. Allt går runt. Vi är ett med planeten, skapade av dess material och återgående i materialet vid livets slut, för att bli delar av andra organismer. Materien kan aldrig förbrukas, endast omvandlas. Kadavret i skogen blir mat åt olika organismer, som bryter ner kroppen. Kroppen blir till mull, som ger grundförutsättningar för växter att slå rot.

Jag är du, du är jag. Det rinner samma vätskor i allas våra kroppar. Vi har alla samma behov, kung som bonde. Sann empati. Jag kryper in i dig, känner dina känslor, du känner mina. Om jag skjuter dig, skjuter jag också mig. Om jag skjuter dig, skjuter jag också din mor och din far, eftersom du är en blandning av dem. Jag skjuter också dina syskon, och dina eventuella barn. Kan jag skjuta någon?

Någon sa hans namn. Men han var ju i Umeå! Det tog 55 minuter med flyg, många timmar med tåg. De fick vänta, han hade militärtjänst att göra, han skulle bli flygande kock, med kulspruta, spruta, ja just det, spruta…

Han låg i ett svalt rum med mönstrade gardiner. Det var oerhört stilfulla gardiner. Riktigt rogivande.

Raska steg närmade sig. Någon tog tag i sängens bakre ände, och vips var han tillbaka i salen. Salen var hans slott, sängen hans rike. Runt om honom snarkades det. Dessa snarkningar! Kunde inte folk sova civiliserat?

En tjänare kom in. Kunde han få beställa? Två vita, en brun och La Paloma. Åh, han var på skämthumör.

Han fick tre vita. En att sova på, en morfin och en Sobril. Sobril var bra till natten. Då brukade lamporna i taket snart börja gunga.

Sköterskan var söt. Hon påminde om Lisbeth. Lisbeth!

Nu började det gunga. Han var på en Finlandsfärja. Hon var med. Visst, så var det. De hade gått i samma klass under högskoleutbildningen. Trots att hans skoltid varit katastrofal, hade han närt en dröm om att bli lärare. Efter att ha pluggat på Komvux, hade han lyckats komplettera sina betyg och halkat in på förskollärarutbildningen. Hans tanke var att därifrån plugga vidare.

Hon var gift och hade en dotter. Han hade blivit barnsligt förälskad i henne redan från början. Hennes norska dialekt, hennes skratt, hennes bruna ögon…

Närhet, distans. Det eviga spelet!

Så hade det kommit till Helsingforsresan. De skulle göra ett besök på en förskola som var inspirerad av en italiensk pedagogik. Lisbeth var inte den som spottade i glaset. Själv drack han inte alls. Det var ett beslut han tagit, efter att ha upplevt alltför många trista fyllor i de senare tonåren.

Hon satte sig intill honom i baren. Hon utbringade en skål för honom: - Må våra vägar aldrig skiljas!

Trots att hon var onykter, berörde det honom inte. Annars brukade han tycka illa om den vulgaritet som brukade komma fram under berusning. Lisbeths personlighet djupnade dock.

Hon hade rest sig och bjudit honom att följa med.

De hamnade i hennes hytt.

De hamnade mellan hennes lakan.

Sedan. De hemliga höstliga promenaderna på Djurgården om söndagarna. Den sneda solen som danade naturen till en målning av Monet. Dofterna, fåglarna…

Han var lycklig. Nu, nu, nu!

Så var han åter. Åter i denna förbannade sjuksal! Vad gjorde egentligen alla dessa vetenskapsmän om dagarna? Nobelpris fick de, men sjuka var folk ändå.

Hjärnan gick på lågvarv. Samma tankar for runt hela tiden, men de gick trögt som en sengångare.

Det var en fläck i taket. Märkligt; hur hade den kommit dit? Städade de inte i taket? Det var en fläck i taket. Märkligt; hur hade den kommit dit? Städade de inte i taket? Det var en fläck…

Nej, nu fick han skärpa sig! Så, tänka på något annat. Kunde man spela dragspel på toppen av Mount Everest? Trumpet? Bastuba? Med syrgasmask? Man kanske kunde ha en pump?

Fläcken i taket. Det var ingen fläck. Ett ondskefullt ansikte grinade honom rakt i ansiktet och flög ner mot honom. Det gled över hans mage, skrattande. Det lät som i en grotta, kallt ekande, kvillrande, studsande.

- Du är en fläck i taket!

Någon satte sig på hans sängkant. Det här var inte sant. En änglaliknande figur satte sig hos honom; berättade att den var hans skyddsängel.

Så ner i en djup, svart grop, och så hisnande fort upp igen.

Han måste vakna, måste, måste. Men hans hjärna ville annat.