Hon kan endast tala
med regnet,
för det talar hennes
språk.

Hon är en regnvarelse,
och tillhör regnfolket,
som lever i underjorden.

Människorna tror hon är
regntokig,
för hon går bara ut
när det regnar.

Hon är en regnvarelse,
som förstår regnspråket,
och regnet förstår henne.

II.

På den regniga planeten,
där Regnvarelserna bor,
finns en öppen grön yta,
i en park.

Ibland kan man se en dam
med ett trasigt paraply,
dansa naken i regnet,
mitt i natten,
alltmedan regnvarelserna
regnar ner.

Regndropparna är mikrovarelser,
som för ett mänskligt öga
inte kan iakttas,
förutan mikroskop.

Regnet är livets vatten,
vars outsinliga källa,
aldrig sinar.

Regndroppen urholkar stenen
och kommer urholka all jordisk
materia i dess erosion,
tills regndropparnas mikrovarelser
tagit över världsherraväldet,
och jorden blivit en flytande ocean.

Av regn är vi komna,
till regn skall vi åter varda.

Regninvånarna upphör aldrig regna,
för de är Regnvarelser som lever
i regndroppar,
och förenar sig i havet,
till en enda gemensam regndroppe.

III

I den bortglömda parken,
i utkanten av stan,
brukar regnfolket promenera
om natten
i regnet
och prata regnspråket.

De pratar ofta med
mikrovarelserna
i underjorden.

IV

Utsikten från ett våningsfönster
i ett hus sydväst om London,
är en ensam park
som naturen själv tycks ta hand om.

Parken tycks bortglömd
eller bara förträngd i ett hörn
av Londons utkanter,
som en överlevande bit av naturen.

Den enda som tycks besöka den
är en dam med sitt trasiga paraply,
som alltid när det regnar
promenerar i den,
nattetid.

Hon är en regnvarelse,
som tycker om regn,
och sjunger regnets sång
där moder ocean
är hennes vittne,

till tårar av glädje och sorg,
skulle man kunna tro
att himlen gråter,
men det är bara regnet,
som faller ner
på ett sorgset paradis.

V

Regnvarelsen är aldrig lycklig
eller olycklig
som aldrig gråter eller skrattar.

Den ödmjuka skönheten
sitter inte i skrattet eller ens
leendet,
utan i det melankoliska
vemodets osynliga tår,
som i tysthet rinner nerför
kinden till sorgens källa,
som i ödmjukhetens
och tacksamhetens sjöar,
även kan utgöra glädjens hav.

~