Mamma lutar sig över mig,
stoppar om mig,
säger godnatt och släcker lampan,
går ut ur rummet,
stänger dörren tyst bakom sig

Då är jag DET,
det DET som sedan är allts MÅSTE;
ett oundvikligt;
ett DET klätt i namn, tid, plats och rädsla,
som sedan blir den dystraste belägenhet
utan respit,
utom i drömlös sömn eller heroin,
som absolut vägrar låta sig förloras
fast det ändå alltid lider mot sitt slut

...eller är DETET ett tecken från en gud
fångad i sin skapelse som löper amok;
en förtvivlad divinitets försök att ta sig ut,
det för det,
ur den stora evolutionära amokens existentialism:

självmedvetandets skugglika, spöklika abstraktionsnivåer,
flackande som aurora borealis
i vettlös förskingring,
röster stigna ur hav och öken
och rymdernas vildo
i nackars och näsors fruktlösa möten,
labyrinternas blödande icke
ur ett trotsigt påstått:

DETET som formuleras i självförsvar,
framramlat i koltålderns försvarslöshet,
kroppen till slut ett illa tilltyg
i ett skallrande tidsglapp