ett tag tänkte jag att det var bra att du varit ute i krig, att du var skadad, amputerade ben och att ditt sinne frestades av det svårmodiga
att du hade sår som inte läkte så fort att vinden hann med eller att öknen är kallast om nätterna
men så kom jag att tänka på att jag skulle vara tvungen att köra din rullstol och bära matkassarna från ica, samtidigt
att du skulle vilja att jag höll om dig i nätterna då du bars av mardrömmar och anorektiska besvär
och då insåg jag att jag själv aldrig skulle få utrymme att förfäkta mig, att inte i min vildaste fantasi kunna dansa tango med dig. kanske inte ens föröka mig
så jag lade dig på en pall i hallen, stod rak i ryggen och ville vara den jag var. för du skulle aldrig kunna bära mig på dina axlar och springa rätt in i solnedgången utan att ramla omkull.