Så lägger hon sitt dunkande hjärta 
mitt i reslustens kappsäck.

Låter en blek ram hålla gränsen öppen.
I en outsäglig längtan efter att möta
ny mark eller sånt som känns igen.
Att få resa längre än nu.

Tiden är nu sådan att det inte
är längden som räknas utan vart,
när och hur.

Rörelsen i förflyttningen som låter
skuggan falla fri i världens utrymmen. 

Jag vill bli en tillfällig gäst i en början
och ett slut. Jag vill befinna mig där
en ärlig och innerlig längtan efter ett
återseende föds inom. Jag vill resa. 

En solvarm trappa,
ett cafe med rutiga dukar,
en kryddig doft,
ett vattenfalls skimmer och
ljusets lek mellan gröna lager av liv. 

Det är inte hur långt det bär iväg, det är
nerven i att få vistas nästan vart man vill.