Del 2 (1/2)


Martha I hade tjänstgjort vid Esonar i den nordöstra delen av Havet i drygt 90 år och räddat många liv. Hon hade ryckt ut till båtar som läckt in vatten, börjat brinna eller brutits sönder till flisor och havererat i grov sjö. Det sista räddningsuppdraget utförde det stora segelfartyget tillsammans med ett annat fartyg från Aoed-sidan i en koordinerad, omfattande insats.
En höstkväll när det rådde full storm hade en skuta lastad med sten förlist intill Or Folans norra kust. Området var svåråtkomligt med grundare partier och skarpa, uppstickande klippformationer i de höga vågorna. Berättelser redogjorde för den dramatiska händelsen och vittnesmålen skildrade olyckan. Ett av dem var omtalat i Aoedländerna och Esonars kustområden och utgjorde en del av en biografi som fanns i Innari Lireli-bibliotekets samlingar. I den gick det att läsa:

"Platsen framför oss liknade en enda stor orkan. De gråa klipporna reste sig ur det dundrande havet som bergstinnar genom åskmoln. Den vertikala landborgsbranten fortsatte högt ovanför våra huvuden.
Vi var fokuserade på de fyra i den förstörda stenskutan, men kunde i samma stund inte ignorera de oerhörda krafter som utspelade sig runt oss, och som vi också befann oss mitt i. Gång efter annan fick vi göra vårt bästa för att försäkra oss om att vi hade situationen under kontroll, samtidigt var vi helt på det klara med att den tjutande vinden, det frustande havet och den domnande kölden bestämde reglerna.
Vildimar styrde Martha så nära skutan det var möjligt efter omständigheterna. Jag fäste långa rep vid babordsidan och knöt ihop dess andra ändar till livkransarna. Loften kopplade loss stegarna och fällde ner de till den upproriska vattenytan. Vi fick kämpa för att hålla oss upprätta på däcket, fartyget krängde som en kork i en kokande kittel och skrovets bågformade stockar jämrade sig då och då. Vissheten att vi hade förstärkning från Aoed gjorde att vi kände oss lite bättre till mods. Hjearon låg förankrad en bit längre ut i bukten och dess besättning var redo för ytterligare assistans.
Månen som hållit oss sällskap sedan Esonar med sitt trygga öga, var nu gömt bakom mörka tunga moln. Sikten och orienteringsförmågan var begränsad till tiotalet meter. Jag kommer inte att glömma när tunga sjok av havsvatten började välla in över sidorna och drämde ner framför våra fötter. Vi förlorade överblicken allt eftersom och drev obevekligt mot bergväggen, mot land.
Det kändes som om jag befann mig i en annan värld. En värld där tyngdpunkten hela tiden förändrades. Balansen sattes ur spel, kroppen värkte, vår energi gungade på det yttersta. Vattnet var överallt när vi på något underligt sätt lyckades få ombord två av de fyra nödställda. Vågorna sköljde in över oss och mitt huvud kyldes ner under den blöta mössan. Salta droppar svedde till i ögonen och i ett uppfläkt sår i mitt vänstra ben. Jag minns det som att min syn försämrades avsevärt. Men sedan, i ett ögonblick, mojnade blåsten något.