Tillförne
kunde jag inte se
hur samtiden dominerades
av de stigande;
inte förrän sjunkandet blev min natur,

när mina förväntningar på nutiden
möttes med leenden
som inte nådde ögonen

Utstigen
ur mannaålderns skälvande hemortsrätt
och professionens prydno
slöts stadens tolv portar bakom mig
och Geriatros vildmarker öppnades
i mina nakna fötters stegräkning;
ett afasins och amnesins ingenmansland,
bortom de grå tinningarnas charm
och de vises rasbranter,
ödslig frihet flödande, kall och anonym
runt mina skuldror
i ett främmande Gustave Doréskap,
språket i en påse,
framtiden slinkande ur ögonvrån
när jag pissar i kuvert,
skiter i blåsten
på frånsidan av allt,
där vädurshornen ljuder
för tiden som stiger
över fördämningarna