När jag går vägen fram
stöter marken upp genom skelettet,
ända upp i huvudet,
i en perkussiv blixtbelysning av min konstruktion;
benens mekanik i kroppen,
från fötterna upp i hjässan;
blodbanorna, grova och tunna,
meandrande,
och nervtrådarna med sina signaler,
och det tunga köttet,
allt inklätt i hudkostymen
som vi identifierar oss och de andra med,
trots att vår sanning bara kan ses flådd,
medan blomkålen i skallen drömmer drömmar
i Kosmos desperation
att evolutionera sig till självförståelse