Just nu pickar koltrasten bröd ur solens hand

medan jag och ekorren ser på från var sitt håll:

en av oss sitter högt mot himlen

i gammelekens grenverk och undrar över Kants imperativ

medan den andre vilar vid köksbordet

och knaprar på kottar till förmiddagskaffet

och vi två är ett i voyeurernas gemenskap

där fjäderdräkter väcker lusten att leva

och låta leva

och fortsätta leva

leva leva

och ingenting är för alltid

men allting är just nu och det blåser lite

så att grenen gungar under min tyngd

och det mullrar lite från jordens inre

där elden alltid brinner

och där tiden själv sover på en bädd av lava

och trasten är lycklig och gulsparvarna med

för igår fick alla som drömt om talgbollar

fyra nya i den gamla apelns pendlande ampel

och fast ingen sjunger just nu utan istället

äter och äter och äter

vet vi två, vi som vakar över ögonblicket

att vi snart får höra "Trollflöjtens" aria

och tacksamhetens körverk ur sparvars strupar

Kaffet smakar Eritreas jordar

eken är min vän och nynnar sångerna

från när världen var en planta

och ett ekollon föll ner i jordens öppna sköte

från ett moln och en sol och ett mörker

där vindarna bor

och allt det som sedan skedde är

som vi säger

historia

Kaffet smakar rostade nötter

och Kant var Königsbergs vandrande urverk

och sina svarta pudlars innersta kärna

och svart är koltrasten

svart som ekorrens ögon

och som jordens inre

och som kaffekoppens vida ocean

mellan dåets och nuets avlägsna stränder

Kaffe, Kant, koltrast:

allitterationerna växer ur munhålan

och slingrar sig genom morgonen

som snart är slut och snart går över

i förmiddag och lunchtid

och i eftermiddag tänker jag

att nya fåglar kommer till fågelbordets catwalk

och visar sina kollektioner från skogarna

och från söderns savanner

och jag tänker att vi nog är där vi också

vi som spanar med lystna ögon

och lystrar för att höra ouvertyren

till den stora konserten

när allt tar sin början