Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till Sapfo


Varför känner vi oss så utelämnade och hjälplösa, när vi för första gången har blivit medvetna om er närvaro, flickor? Men med förhållandet i sig självt är jag högst förnöjd. Vi kanske lär oss tidigt styrkeförhållandena och att oftast är det ni, som drar det längsta strået. På så sätt får ni er respekt.

Men jag har nog aldrig hämtat mig från den chock, som ni redan från början skapade inom mig. Då hamnade jag i en genans, som jag tydligen aldrig riktigt har kunnat ta mig ur.

Det var inget speciellt med den dagen, men inom mig kantrade solen min värld och mitt liv skulle aldrig kunna bli densamma. Då träffade jag på någonting, som kallades kärlek för första gången. På den tiden hade jag ingen aning om vad det var.

Inte blev jag klokare, då en av er, blyg och med ögonen slutna försökte klappa på mitt hjärtas port för första gången.

Det var en grön bård av träd runt själva byggnaden. De tycktes söka få mig att inse genom ljusspel i sina kronor, att det var ett viktigt moment i min utveckling att bli man.

Däremot gjorde jag inte henne den otjänsten, att jag hann mobilisera mina mentala resurser och frammana min vanliga stöddighet för att i görligaste mån försöka dölja, att jag var panisk rädd.

Numera inser jag, att denna alltför vanliga arrogans inte ens var efterfrågad och hade direkt stått i vägen för framgång. Tänk, om man vetat då att man bara skulle vara sig själv och vara uppmärksam, lyssna på henne och inte vara rädd för att vara sårbar och rädd. Då först fick man något, som kunde liknas vid respekt.

Tidigt blev jag handfast medveten om, att ni genomskådade oss alltför lätt och hade minst sagt roligt åt våra envetna försök att skapa oss en självbild inom er, som ni skulle tro på. Men det tog ju inte lång tid att genomskåda, att denna bild överrenstämde ju så sällan med den verkliga.

Jag hävdade mig, som redan förstått, ganska dåligt på den tiden. Men min relation med den alltid förlåtande tystnaden blev djupare. Dock fick jag goda lärospån, hur ni verkligen fungerade, genom att jag gick i en studentklass, där ni var en förkrossande majoritet.

En del människor hävdar, att könsroller aldrig är något naturligt. Dem blir man hjärntvättad till för att samhället skall fungera, ty då måste alla orättvisor vara institutionaliserade och alla vilja ha kvar sina livslögner om den egna gruppens överlägsenhet.

Ni flickor växte aldrig upp en och en utan ni var alltid två. Denna nära väninna den s.k. Bästisen var en god kunskapare och henne beslöt jag tidigt konsultera, om man skulle uppvakta någon av er.

Denna andra, som kallades för en del av er, visste om någon allt om kvinnan, som var mitt ömma föremål och också allt om mitt intresse. Avrådde hon, vilket hon nästan alltid gjorde, försökte jag inte ens. Jag tror, att min självkänsla vann på det. Livet hade nog med påfrestningar än att jag skulle försöka mig på en till.
Var någon av er det minsta intresserade, kunde man oftast förvänta sig, att ni på ett tidigt stadium tog det första initiativet. Det var tydligen förutbestämt, att det bara skulle hända förr eller senare. Det skedde nämligen även för mig, så oansenlig som jag var.

Jag har bara hört talas om den verkliga kärleken. Som de stora elefanterna upplevde den. Vissa författare var självklart himlastormande lyriska. Men nyanserna mellan kärlekarna krävde ålderns aspekter på den. Visst hade man upplevt närheten och lyckan men den där verkliga extatiska lyckan, då man uppger sitt liv till någon annan helt obetingat, var jag nog för okänslig för att kunna upptäcka, även om jag snavat på den.

– Gör klart för dig, att sådana krafter finns, sa en kvinna en gång och berättade sin historia. Men lyckan den fann varken hon eller hennes man. De gav upp förhållandet sedan de konstaterat, att de lättare kunde leva från varandra än med varandra, ty de senare ledde till en ren katastrof medan det förra var visserligen svårt att övervinna. Men det gick.

Av någon extas upplevde jag naturligtvis ingenting. Men några bekymrade er faktiskt om mig. Ni tog mig med, efter att alltsammans förstods vara historia. Och talade om för mig, vad jag skulle ha gjort de beramade gångerna. Troligen intresserade jag er, enbart för att ni upptäckte, att jag var ganska ofarlig. Det utvecklade sig så småningom en form av kamratskap, som gick rakt emot alla konventioner. Vissa tyckte inte ens, att det var frågan om sund vänskap. På detta informella sätt fick jag reda på sådant, som jag som man egentligen inte skulle veta något om. Tack vare dessa kvinnor har jag numera en plats, där ljuset löser ut ögonen. Och där alla de röster, som emanerade från dessa kvinnor, möts. De är så starka och bevingade, att om de är på humör, lyfter de skalltaket på mig. Det var då den verkliga vänskapen till er skapades och den är jag så förskräckligt rädd om.

Det fanns ju ”stora män” oftast omnipotenta, som redan tänkt ut, hur det skulle gå till. Men ni hade som väl var en annan uppfattning. Jag vet, att jag i likhet med de flesta män säkerligen inte skulle platsa i den rollen. Och skulle jag ha en önskan om en livskamrat, skulle jag väl enbart be om kärlek och respekt och att hon med glatt mod ville vandra vid min sida. Min typ av vänskap med er var det enda, som jag uppfattade som meningsfull den gången. Och den åsikten har jag fortfarande.




Prosa av L B Andersson VIP
Läst 24 gånger
Publicerad 2021-03-18 12:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

L B Andersson VIP