Jag minns när jag såg avresan av en rymdskyttel första gången. Jag var tre år, och det var min födelsedag. Familjen bodde sedan två år på månen, i en nyetablerad stad, och jag kände knappt min hemplanets utseende annat än från digitala bilder. Hur stor dess sammanlagda havsyta var kunde jag inte ens drömma om. Du får se när vi flyttar tillbaka, sade mina föräldrar, och påminde mig om att jag faktiskt var född på Jorden. Den heter Tellus egentligen, brukade de rätta mig med när jag pratade om den. Faktum är att mycket av allt de sade var upprepningar. För att jag inte skulle känna mig alltför hemmastadd – kanske. Ty de trodde verkligen att vi skulle flytta tillbaka.
Rymdskytteln liknade en av mina mekaniska leksaker. Också den kunde lyfta, och jag älskade att demonstrera den, minns jag. En rymdingenjör som var bekant med båda mina föräldrar hade skänkt den till mig några månader tidigare, och egentligen var den ingen leksak utan en äldre minimodell. Jag lärde mig lätt att manövrera den, och varje gång som mannen kom på besök var det något med den där minifarkosten som jag ville visa. Den hade tusentals funktioner, den ena mer fantastisk än den andra.
När jag var fyra år bestämde jag mig för att göra den vattentät genom att konstruera sköldar och modifiera luckorna. I och med detta blev den duglig för en rymdfärd på riktigt. Hade det bara funnits små människor att placera vid spakarna, så. När jag visade vad jag hade gjort för rymdingenjören såg jag något i hans blick som jag aldrig hade noterat hos någon vuxen tidigare. Det liknade hunger på något sätt, och han blev mycket ivrig, började fråga mina föräldrar om mina matematiska kunskaper och om jag var duktig på datorer. De sade sanningen, att jag kunde styra robotar med dem samt utföra enkla reparationer. Min storebror hade lärt mig alltihop, och det grämde densamme att han hade gjort det, för numera överglänste jag honom ganska ordentligt.
Det var så det hela inleddes. Jag fick börja i en specialskola redan vid fem års ålder, och fann det tursamt att det fanns fler som jag på denna enda och lilla jordmåne. Det var inte längre tal om att flytta tillbaka till Jorden, inte inom överskådlig tid i alla fall. Det kunde vi tacka min äldre bror för, han som prompt skulle ge sig till att lära mig mekanik.
Trots att han hade hunnit bli avundsjuk flera gånger om kände jag tacksamhet mot honom, och gör det fortfarande. Vi blev båda äldre, förstod att vi var olika och accepterade det. Han flyttade småningom tillbaka till Jorden, jag gjorde det inte. För jag ville till skyttelstaden.
Något namn har inte detta ställe, det är ingen stad i egentlig bemärkelse med vanliga bostäder och jobb som man pendlar mellan. Nej, där sover man i små enheter, som är extremt lättstädade och bara erbjuder det som man behöver. Arbetsplatsen ligger om hörnet.
När jag tillbringade mina första veckor där var jag fortfarande tonåring. Jag var med när nya skyttlar skulle testas, och hjälpte till med att förbättra desamma. Kunskapen om hur dessa farkoster fungerar växte med åren, och till slut blev jag anställd permanent som rymdtekniker. Man gillade min uppfinningsrikedom, och jag trodde att jag hade nått mina drömmars mål. Eller om det var mina föräldrars bekantes mål. Mor och far hade på något sätt inte blivit involverade i min framtid, utan det var andra som hade styrt den saken. Men nåväl, de måste ändå ha gett sitt godkännande en gång, och de stannade ju mot sin egentliga vilja kvar på månen för min skull.
Sedan blev de för gamla att resa tillbaka till Jorden. Det finns en åldersgräns för sådana resor, och den är satt till femtio år. Tiden gick fort på den tiden, ja, det gör den väl alltjämt, men sedan några futtiga månader är jag inte längre säker på om jag har begripit vad tid är för något. Det låter nog som en klyscha, men det handlar mer om vad jag känner än vad jag vet.
Det är någonting som har sprungit i fatt mig. I kapp med nya vänner, forskning och försök förstod jag att sakerna som jag hade trott på och drömt om var en syntes av både fantasi, förhoppningar och – i viss mån – fruktan. Misslyckade försök var dock en del av det hela. Dem hade jag räknat med, de tillhör det oundvikliga i den bransch som jag tillhör. Och värre kunde jag ha haft det. Misslyckanden var något som man accepterade, så länge dessa hade något att lära mig och jag tog fasta på det. Jag ville bygga större, bekvämare, snabbare, bättre. Kanske finns det en gräns för allt sådant, men om det gör det så har mänskligheten inte uppnått den än. Det vet jag med bestämdhet, för något som jag upplevde relativt nyligen bär på beviset.
Jag skulle aldrig ha kommit till Mars om jag inte före dess hade blivit utvald till skolan och sedan hamnat i skyttelstaden. Kanske skulle jag ha valt banan även utan min storebrors medverkan, men det är inte säkert. Som ung vuxen har jag insett att det är bra att vara på hugget. När väl chansen att få resa till den röda planeten yppade sig tog jag den direkt.
Jag säger ”när väl chansen yppade sig”, men de resorna går regelbundet en gång vart femte år från månen, samt en gång vart tredje år från Jorden. Bara tjugo man får plats på en sådan resa, och man kan bli kvar i upp till samma antal år vid destinationen, så det gäller att tänka efter före. Nu fanns det ingen tvekan för min del. Man lät mig åka, vetandes att det inte fanns något som band mig på riktigt, och trodde uppenbarligen att jag inte skulle bli kvar i evigheters evighet, kanske eftersom möjligheterna på Mars bara kan ses som begränsade.
Till exempel finns det ingen riktig stad, och nöjesliv kan man drömma om. Allt jag hittade när jag kom var en biograf, i vilken jag fann att det visas rymdskräck för jämnan. Dessa är alltid mer makabra än spännande, så jag tröttnade snabbt på dem. Mycket hellre slog jag mig ned i panoramakaféet för att titta på den enorma silhuetten av Olympus Mons i fjärran, när och om jag ville lata mig en smula, och så gör jag fortfarande.
Nu var det inte för nöjes skull som jag hade rest. Jag hade stigit ombord på en skyttel som jag själv hade varit med om att konstruera, och tänkte mig helt enkelt att få fortsätta mitt värv där dit jag hade kommit, om det så innebar att jag skulle få bygga upp ett forskningslabb själv.
Det var de facto precis vad som skedde. Jo, det är klart att där fanns ett sådant redan, men resurserna var det knalt med, det gick inte att jämföra med skyttelstaden, och någon riktig organisation som på det förra stället kunde jag inte se. Så det var därför som man hade släppt iväg mig så villigt, för att jag och ingen annan skulle sätta i gång med arbetet på allvar. Att det verkligen var så fick jag svart på vitt på när en extraskyttel med ett helt forskarlag anlände som en överraskning bara några veckor efter min ankomst. Och om jag någonsin hade trott att jag skulle få bli chef över mitt eget projekt, så skulle jag nu ha fått stå där med lång näsa. Men jag kände gubbarna och gummorna som styr skyttelstaden. Min förvåning blev ringa även om den fanns där.
Jag fick nöja mig med en plats i styrelsen på Mars. Så jag får väl tillägga att det saknas både demokrati och politiska partier här. Och om det fanns bara ett enda parti skulle jag säga att det var närmast ett socialistiskt sådant. Ty allt är reglerat, i samhällsnyttans och den allmänna säkerhetens namn. Samhället är litet, det finns varken plats för diskussioner eller revolter. Faller ordningen så faller praktiskt taget allt som hittills har hunnit byggas upp. Av det skälet, bland annat, är vi som är stationerade här undantagna från det monetära systemet. Dessutom behövs det inget sådant på Mars, vilket kan verka lika mycket en lättnad som en besvikelse.
Och det är erbarmligt svårt att hitta en partner, för den som är ute efter det. Själv har jag andra prioriteringar, men det är inte så viktigt, ingenting jag vill prata för mycket om. Ett tu tre kommer kanske längtan över mig också. Den dagen, den sorgen. Och inte var det det som hade fått mig att söka mig till äventyret.
Jag hade ju gjort det för forskningen, samt för att visa att jag litade på min farkost och tekniken. De flesta av dem som kommer hit är intresserade av teknik, men här finns även exempelvis restaurangpersonal, logistiker, städare, tvätteriarbetare, vårdpersonal och distributörer. Det finns även två tränare, men ingen lekledare. Ty här finns än så länge inga minderåriga. Om någon blir gravid så ställs den personen genast inför två val, att antingen göra abort omgående eller – om en skyttel finns – resa tillbaka. Mars lämpar sig inte för barn, inte än i varje fall.
Det finns massor av natur på planeten, men ingen skog att springa, i eller som på månen stora inglasade parker. Den ynka fliken av civilisation är en enda arbetsyta, utformad av vuxna, för vuxna. Utflykter tillåts sällan, av energibesparingsskäl, men de har blivit litet mer förekommande sedan vindkraftsfältet kom i bruk.
Man tyckte nog att jag var litet barnslig när jag såg till att komma med på en sådan där utflykt. Det var bara jag, en grupp finniga äventyrare i de övre tonåren, två ledare och en läkare med. Och så en fordonsansvarig, förstås, för utan en sådan skulle vi ha kommit högst en kilometer bort. Att det skulle bli mitt livs upplevelse kunde jag inte föreställa mig då.
Eftersom vi hade sändare på oss började vi färden med att testa dessa. Samtliga fungerade. Fordonskillen inspekterade lastutrymmet och prickade av attiraljerna som låg däri. Allt vekade vara frid och fröjd, så vi gick ombord.
Innan vi lämnade hangarslussen åkte hjälmarna på. Från och med det ögonblicket kunde vi bara tala med varandra via sändarna. Syrgastrycket var på rätt nivå för var och en, med mindre skulle vi ha fått vänta. Allt kollades grundligt. Jag kände igen procedurerna från månen. Tydligen var alla ombord bekanta med dessa. Så jag slapp agera instruktör, det var skönt.
Det skall finnas en plats på Jorden som påminner om Mars – Island. Det är en ö, men där finns i alla fall krypväxter, enstaka träd och svavelbakterier. Den är minst lika vulkanisk som Mars, dock till skillnad från den senare är den inte roströd. Marsytan är täckt av järnoxid, den saken är påtaglig var på planeten man än befinner sig.
Resan ut i ingenvartet tog runt en timme. Tonåringarna använde sina sändare flitigt, och vi kunde konnekta unisont också, men det tröttnade jag snart på, ty de pratade bara om sina livsfarliga utomjordingar som åt upp människor inifrån eller gjorde dem gröna och slemmiga. Jag stängde av unisonknappen efter bara några minuter men lät den andra vara på. Det sista var naturligtvis obligatoriskt.
Vi stannade vid ett monument, det var en gammal robot som någon tidigare generation hade använt till att utforska planeten med. Man hade styrt den från jorden, det hade varit en rätt avancerad teknik på den tiden. Nu var roboten alldeles uttjänt, men den hade aldrig börjat rosta, så den var väl behandlad med någonting. Något med den gjorde att den såg levande ut. Våra ciceroner berättade, för diskussionens skull via unisonknappen som jag nu alltså hade slagit på igen, vad metallfiguren hade uträttat. Ja, det var ju faktiskt någonting stort, i synnerhet som det hade varit hundra år sedan.
Sedan körde vi vidare, och efter tio minuter stannade fordonet på nytt. Det var nu som den barnsliga delen av utflykten tog vid. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på den. Det skulle bli kurragömma. Med hjälp av sändarna skulle vi spåra upp våra kamrater, och notera ett poäng när vi hittade någon. Så vi fick en halvtimme till att sprida ut oss. Sedan skulle jakten börja.
Jag bör väl tillägga att området var noga utvalt för ändamålet. Där fanns varken stup eller branter som kunde orsaka att någon ramlade och slog ihjäl sig. Det var dock gott om ojämna upphöjningar, varav en del tycktes bestå av ren, röd sand. Unisonknapparna stängdes av på en överenskommen signal. Min första tanke var Vad har jag gett mig in på, men sedan flög det i mig att jag skulle ge de stora barnen en match. Jag har varit vältränad sedan jag började ägna mig åt fysiska övningar i tioårsåldern, och visste direkt att jag skulle lyckas ta mig utom synhåll lätt som ingenting.
Men nu gällde det att hitta de andra också, och skulle man göra det utan att bli sedd själv måste man vara metodisk och förstå terrängen. Eftersom jag hade ganska digra förkunskaper var det nog inte rent spel, handen på hjärtat. Och att leta efter folk med hjälp av identifierande signaler var jag utbildad i.
Den första jag såg var en av flickorna. Där behövde jag inte ens mitt tekniska kunnande, faktiskt inte ens apparaturen i sin helhet, utan bara studera fotavtrycken för att komma rätt. Jag noterade koordinaterna, som av rättviseskäl skulle kollas efteråt, och lyckades smyga mig bort utan att hon fick syn på mig. Ett stycke murliknande sten hade, precis som jag planerat, förhindrat att mina signaler uppfångades av henne.
Den lyckade inledningen på jakten gjorde att jag kände mig en smula duktig. Samtidigt var jag glad att ingen jag kände såg mig. Inne i virrvarret av smala bergspassager måste jag ibland huka mig för att förvissa mig om att undgå upptäckt. Tydligen var jag ensam om den taktiken, annars borde jag väl ha sett något tecken i sanden på att andra hade valt den vägen. Men det var å andra sidan en rätt stor labyrintyta att utforska. Från ovan måste det ha sett roligt ut med alla halvvuxna personer vilka jämte en fullvuxen jagade varandra intill eller mellan stenarna.
Stenen i sig såg precis ut som vanlig finsandsten, vilken hade skivat upp sig i lager. Hade det varit Jorden skulle man alldeles säkert ha kunnat finna spår efter makroskopiskt liv. Nu är det ont om sådant på Mars. Planeten har aldrig upplevt så mycket som en kambrisk eller senprekambrisk period. Fossilletare göre sig alltså inte besvär.
Nu tänkte jag inte alls på att leta fossil, sådant fick andra vetenskapare syssla med. Det stannade vid en fantasi, fastän jag hade öga för både sten och sand. Omgivningen var intressantare än leken, det hade den alltid varit för mig, och den här gången skulle just det leda mig till en alldeles oanad upptäckt.
Jag hade satt mig ned en stund, utan att vara trött, så jag kan inte säga exakt vad som hade fått mig till det, men när jag reste mig såg jag att det låg något framför mig i sanden och glimmade matt. Till en början tog jag det för något skräp, sedan sade mig en hånfull inre röst att det skulle tusan till att hitta skräp efter någon här i detta jungfruliga landskap. Då kände jag efter, gick igenom hela utrustningen och dräkten, förvissad om att det måste vara något som jag själv hade tappat.
Så var det nu inte. Jag var tekniker, och fastän jag snart hade blåst bort all sand från föremålet kunde jag inte säga vad det var som låg framför mig. Nu såg jag att det blinkade svagt. Metall var det definitivt, det liknade stål men hade en mer blåaktig ton. Blinkningarna var vita. Vad det än var för en tingest så blev min tanke att den måste tas med. Här kunde den inte ligga. Jag visste inte om den var farlig, men jag var ju van vid att ta ansvar för saker och ting, och den här måste jag naturligtvis också ta hand om. Så att den hamnade på rätt ställe, var nu det var.
Detta skulle visa sig vara ett präktigt felresonemang. I samma stund som jag nuddade vid mojängen slungades jag bakåt i en våldsam saltomortal. Kroppen började skaka, hjärtat skakade, och hjärnan kom liksom att hacka. Att tänka var omöjligt, det var som ett epileptiskt anfall tror jag, och jag kände att jag höll på att kvävas. Ögonen fördunklades.
Sedan upphörde det plötsligt. Kroppen sved i alla delar, och hade jag varit i en lokal med luft och allt eller på Jorden skulle jag ha skrikit. Men nu kunde jag åtminstone tänka igen, och det första jag konstaterade var att hjälmen var hel. Emellertid insåg jag att mitt liv hängde på en skör tråd, och att försöka resa mig och gå var det sista jag borde göra. Jag satte på unisonknappen, berättade att jag var skadad samt lämnade mina koordinater. Samtidigt varnade jag för det högenergetiska batteri som någon slarver hade tappat i labyrinten.
Nästan omedelbart därefter såg jag en figur nalkas. Han skyndade sig fram, satte sig på huk och drog fram något ur sin ryggbehållare. Det var en sladd med något slags munstycke, som han satte mot först min bröstkorg, sedan mot huvudet, armarna, benen och resten av kroppen, varvid den ohyggliga svedan försvann.
Till slut försvann även dimmorna. Då såg jag det som jag aldrig kommer att glömma. Honom. Och bakom honom en till som han, en någon som hur elegant som helst plockade upp det livsfarliga batteriet med ett elektromagnetiskt verktyg och gömde det i en kapsel. Sakta reste jag mig upp utan hjälp. Och stirrade, för de där båda männen var inte riktigt som män brukar. De hade runda men normalstora ögon, grönblek hy och brunt hår. Jag förstod genast att de inte skulle äta upp mig inifrån eller förvandla mig till grön gelé, så jag var inte rädd.
Det jag också förstod i det ögonblicket var att vårt möte berodde på en olyckshändelse som hade lett till en annan, intet mer än det. Jag skulle så gärna ha velat kunna kommunicera med dem, och på något sätt lyckades det. Det var de som småningom tog initiativet genom att få mig att avge ett tyst löfte. Om jag kan hålla det – det får tiden utvisa. I alla händelser svär jag på att jag såg dem peka på sig själva och sedan gestikulera på ett sådant sätt som man gör när man vill hyssja någon. Alltså är de rörelserna något universellt. Jag insåg det där och då, och svarade med att nicka. När jag gjorde det log de båda främlingarna. Efter att vi hade vinkat åt varandra försvann de lika snabbt som de hade kommit. Kvar var jag, sanden och stenen. Men bara några minuter senare hade en av utflyktsledarna tillsammans med läkaren nått fram till mig. Jag hade avsiktligt dröjt mig kvar eftersom jag ju visste att man skulle komma efter mig.
Jag fick hitta på en löjlig historia om att jag hade misstagit mig om batteriet, samt snavat och kanske stukat fötterna. Sedermera, men snart, kunde läkaren utan någon svårighet konstatera att mina fötter mådde prima, och rådde mig att inte röra mig framåt alltför snabbt i okänd terräng hädanefter. Ja, det kunde jag enkelt lova honom, för nu var inte stenlabyrinten på Mars okänd för mig längre.
Detta skedde för tre månader sedan. Jag har bestämt mig för att resa tillbaka till månen via Jorden. Jordskytteln kommer att avgå nästa år, och mellan Jorden och månen går passagerartrafik varje månad. Jag kan alltså vara hemma igen om drygt ett år, och kommer då att återuppta mitt arbete i skyttelstaden.
Mitt möte med de okända på Mars kommer att följa mig i allt jag gör. Jag vet att mänskligheten gör stora landvinningar inom tekniken samt att det bara kommer att fortsätta. Jag är en kugge, kanske inte så viktig i ett historiskt perspektiv, men vet min betydelse för andra. Det är ur mitt och mina samtidas arbete som andras arbete en dag skall födas, och med detta arbete skall också komma nya upptäckter. Det är en process som måste få ha sin gång, men jag är inte säker på att jag vet varför det är viktigt. Det är nog inte upp till mig att avgöra det. Hur som helst, visst är det rätt att känna stolthet över de tekniska precis som de humanitära framstegen, men en sak vet jag bestämt, och det är att människans verk bara befinner sig i sin linda.


December 2020