Vaknätter är alltid densamma. Först ett töcken runt den syftlinje där solen kommer upp och ett flyktigt gråvitt dunkel. Därefter anar man att någon passerar förbi som en skygg jägare. Slutligen får linjen liv och täckelset sjunker in. Någonting gör sig redo. Snart har man på känn att det flammar upp ett ljus, som emellertid slocknar blixtsnabbt men att försöka känna igen något som bara är i vardande fyller mig bara med frustration. Någonting stort är på vandring genom nejden. Jag ser det på djurens vaksamhet. Man hör hur det äter sig igenom den snåriga terrängen men jag kan inte uppleva det som om jag har någon del i vad som sker. Jag har tagit mig en boning under tallen och försöker bli ett med landskapet.
När någonting äntligen kommer ser man bara en huva av svart hår. Det falnande ljuset gör varelsen nästan genomskinlig och mina halvt bedövade sinnen kan inte upptäcka annat än flåsandet och vinden, som skär genom trädkronorna. Det har varit här förr. Man hör att det tar upp en ton, som får hela vyn i svaj.
Jag känner en arm på min axel. Jag vet att det är morbror, som sett mig lämna tältet.
- Här ska du inte sitta kvar, pojk. Det är maran, som kommer!
Mina ögon tycks inte kunna återskapa den ångest jag känner. Plötsligt blev hela nejden iskall och så hör man lockropen från kvinnorna nere på krönet. Åter ser jag dessa tomma skuggor komma rusande mot mig, innan min morbror kastar sig över mig och trycker ned mig i gräset.
- Du såg väl inte upp, säger han med sammanbiten min. I så fall har hon redan förtrollat dig.
Morgonen därpå sitter jag som förstenad och ser bara tomt framför mig och jag känner av Silvermannens närvaro. Han doftar fränt av tobak och brännvin. Det är sagt om honom, att han är synsk och han om någon vet, vad det är beställt med mig.
- Ni får ta honom till byn, säger han och sätter på mig på skygglappar. Hon har inte helt honom i sina klor. Bara nästan.
Slädfärden till byn minns jag ingenting av, men på min hornhinna finns en svart skärva kvar från vad som hände den natten och där ögat tycks dö sakta och obevekligt. Snart har jag knappt ledsyn på det. Men jag har ändå haft tur. Min kamrat Sven försvann den natten. Man hittade honom på Stormyren alldeles som förstenad, som om han dött av skräck. De kallade på pastorn. Då han såg vad som var fatt såg han till att jag och Gunilla fick veta.
- Finns det då ingenting pastorn kan göra? säger hon och man vet, att kvinnorna som bebor myrarna, säger då ingenting i onödan.
Då hon får höra ett mjukt nej, knäar hon ljudlöst under sin förfärliga börda. Jag hör ingenting av det utbrott som borde komma men som aldrig blir till, varför jag sluter henne i min famn. Jag förstår att hon gråter, men tårarna har ett hart när olidligt obeslutsamt sätt att ge sig till känna mot min krage, som om hennes kropp aldrig lärt känna konsten att gråta. Hon förefaller bara att konstatera i sitt inre såsom den mest naturliga sak i världen: Först far och sen Sven, hennes trolovade. Det läser jag på hennes läpprörelser men känslorna har frusit inne som en sista reflex inför de oerhörda. Men jag gör henne i alla fall den tjänsten - fel eller ej- att hålla för hennes öron, då pastorn bjuder frid över liket, så att hon skall slippa höra de förfärliga vindljud, som uppstår, då själen lämnar kroppen...