Bröstkorgen och svanskotan
vränger sig iväg, skakar sig av,
skorpionvis,
kravlar sig raskt in
i reservatets biodiversitet

Lealös ligger ”jag” kvar;
en slemmig manet
i livsföringens utkant

Det brinner i trossbottnen;
Anna tror mig inte;
jag släpar hinkar med vatten;
häller i springa i golvet;
fläker upp vad jag kan,
ser hur elden trivs inunder,
skrattar, ler mig emot
i rykande tandraders ridå,

Försöker slå 112,
men min hand är en uttorkad
krukväxt, hängande

Det vätskar i trosbottnens djup,
Anna ler i sin inåtvändhet;
det knastrar i trossbottnens eld
Anna pysslar med sitt

Jag i lågläge utan skelett;
bröstkorgsdjuret försvunnet
in över mossor, bort över mossar,
in i dunklet bland svampar, linneor,
skogsstjärnor, nornor
i vakande skogssushypnos

Radiovågor slår in över kustbandet,
svallande dönande doningars klang,
mareldar flammande bleka
i narnattens dockors teater,
trossarna sjunkna till botten
i ruttnande rutters radier,
när brottskoder bryter i bränningar,
brottsjöar ute på bådor

Anna sträcker sig vant efter stickning,
mina fingrar sticklingar stuckna
i husmors krukors jord,
kallade hemåt av torkans gud;
nagelband sopas ihop

Hos nornorna ligger bröstkorg
på rygg,
några varelser visslar förstrött
när de sakta färdiga bisätter Jorden