det är först
efter någon timmes nattsömn
när de klarvakna minnenas
ordlösa tjatter möts igen
vid det välbekanta stupet
som jag ser att livets vågskålar
verkar ha försummats av livet självt
för en idé att fjäder och blyvikt
kan väga jämt

och det enda som hörs
är det svaga bruset från blodomloppet
som en blek puls försöker upprätthålla
med ett främmande hårt extraslag
som maler ner de sköra övertonerna
framtiden en gång hade på sin panna
och jag kan inte längre förmå bli rädd
av att jag har blivit genomskinligare
än ett slitet linne och tycks lättare
än bergstoppens dimslöjor