Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Eget foto


Att gå med sig själv i andras sällskap

 


Så kom den, en nyvaken, efterlängtad morgon framför havets omslutande rörelser. Sanden under fötter som möter och kroppen som svarar och anpassar sig efter varje fördjupning. Frasandet av snäckor som rör sig inåt och utåt i vågskvalpet och krasandet när foten möter dem. Vägvalen och utsikten som flyter samman.


Att vandra lämnar en nämligen inte spårlöst road. Att vandra är att möta sig själv vare sig vinden är för eller emot. Att få finna sig själv bland andra och känna varje utsikt och insikt ympas in bland allt som är.  Att vandra och låta sig själv bli ett helare exemplar. Som att bära sig själv utan tyngd och bli vittne till lättnaden i att allt börjar med ett första steg. 


 


 




Fri vers av Elaine.S VIP
Läst 270 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2021-03-26 00:23



Bookmark and Share


  Marita Ohlquist VIP
Bra skrivet om naturens helande magi!
2021-03-26

    Lena Staaf VIP
Här fångar du stämningen i vandringen, hur vandringen frigör tankar och skapar ett lugn. Väldigt fint! Jag känner igen mig, jag vandrar också och det är i vandringen som dikterna skapas.

2021-03-26

  Kajan VIP
En så väldigt fin text, med stort djup. Ger en känsla av vandring; både en yttre och en inre rörelse förmedlas och bilder skapas.
2021-03-26

  Charles Abrams
Wow! Grym
2021-03-26

  Larz Gustafsson VIP
Ypperligt!
Det är verkligen sant.
Att promenera kan ibland vara det bästa sättet att få distans till och perspektiv på saker.
Dessutom förlöser det bevisligen endorfiner.
2021-03-26
  > Nästa text
< Föregående

Elaine.S
Elaine.S VIP