Det har väl gått en hel del år sedan jag senast besökte de skogsklädda kullar där jag upplevde min barndoms somrar.
Vad som var märkligt med denna trakt syntes då inte utåt. Inte heller i deras religion. Nej den hedniska föreställning som aldrig riktigt släppte greppet om nejden utan stegvis blev en central del i deras religion talade man heller inte om. Man dyrkade en tjur och man försvarade denna tro med sitt liv varvid generationer efter generationer steg glatt in i döden sedan prästen kommit på dem in flagrante delicto (på bar gärning)
När jag nu kommer dit efter nästan trettio års bortavaro och råka träffa en av mina forna vänner tror han till att börja med inte sina ögon. Men snart sprider sig nyheten men den riktiga känslan infinner sig dock ej.
Vad är det då som gör att denna religion efter så många år har en sådan fascination att den drar in mig trots så många års bortavaro. Kanske är det kringsscenariorna som de starka ljusfenomenen samt kaskaden av ljud som förstärkare som är en av de mest centrala delarna av upplevelserna. Det är med andra ord bara att vänta in den tredje veckan i juni då fredagsnatten i den lokala kalendern övergår i tjurens natt.
Hör förridarens horns smattrande ljud och publikens extatiska jubel som skär rakt in i vår tillvaro samtidigt som ett jämntjockt mörker lägger sig över nejden. Månen spränger sig fram rakt in i vår synrand och Kuskens otydliga silhuett börjar sakta träda fram under den omgivande ljusbågen från lastbilarnas långa ljuskäglor, som avtecknar sig i fjärran. Ekipaget hade precis den hastighet som behövdes för att följa med i månens vandringar. Hade Kusken inte haft en sådan skicklighet att styra ekipaget hade det inte kunnat få en så dominerande gestaltning över himlavalvet. Ljuset börjar nämligen närma sig hästens bog, medan Kusken själv börjar bli alltmer en del av den förtätade natten.
– Undrar vem som är kusk i år försöker en ljus stämma inleda samtalet med mig.
Det är en väl förborgad hemlighet vem det är som föreställer den man, som enligt apokryferna omedelbart följde Mästaren i hans intåg i Jerusalem. Därför hör det till kutymen att inleda samtalet på detta sätt och den andre att byta samtalsämne. Det märkliga är att folk tycks få reda på vem Kusken är ändå, även om han vanligtvis är utsocknes.
Så blir det omsider dags för den heliga eftermiddagstvagningen så att man kommer i nådens tillstånd, medan kusken förbereder själva miljön för att man skall kunna lämna sin mänskliga tillvaro för att träda in i tjurens om än för en natt. Kvinnorna har då sedan länge gått ut i skogen medan vi män ställer oss ogenerat mitt på vägbanan för att två oss. Hör man sedan Philippe barägaren skratta och bjuda en efter tvagningen på traktens plommonbrännvin, ja då är man en del av den manliga gemenskapen. Det är då kvinnorna lämnar oss med ett viskande vale för att gå in i sin.
Medan dagen svalnar av, målar Ödet stämning med att låta sin egen efterklang vila över platsen. Trevande börjar slutligen alla förnimmelser tonas ned för att få trumslagaren i den lokala orkestern att framträda med sina trumvirvlar och därmed öka frekvensen av förnimmelser så att den underliggande världen skall frigöra sig från verklighetens tapet, Så kan vi inrätta en helt ny tillvaro. I den skall vi träda in i en värld som starkt divergerar från vår normala. Där är det meningen att vi ska fördriva tiden genom att berätta historier för varandra. De flesta där denna gemenskap är normal höjer säkert på ögonbrynen men orsaken återfinns i vår historia. Förr i tiden hade man nämligen ingenting annat för ögonen utom ens eviga slit. Man strävade från soluppgång till solnedgång och därför blev var helg extatisk för då kunde man äntligen låta sina valkiga blödande händer få vila.
Sedan följer i stället för samvaro ett vad omgivningen kallar personlighetsutvecklande uppehåll där de gäller att förbereda sig så att man kan bli medveten om de egna självutvecklande processerna när det är dags att byta gestalt.
Förvandlingen till tjur sker då natt byter silver i månen säger de gamle. Alltsammans börjar då dagögat öppnas, även om mörkret ännu griper tag i varat. Och silvret tycks frisättas i månskenet och rusar ut som små bubblor över himlavalvet. Åter sticker kylan ens nariga skinn och man får leva med sina blåfrusna leder tills natten är som djupast. Så kommer det allomfattade dödsskriet som väcker det underliggande medvetandet så att spelet kan komma igång samtidigt som det välkända tjuranletet tar över hela vår spöklika tillvaro med sina Kainsögon. Ännu hör vi som varelser under dessa betingelser till denna jord- om än i denna gestaltning enbart tillfälligt.
Att möta denna värld är till att börja med knappast skrämmande. Man känner av en doft som inte funnits där tidigare men den är inte genomträngande. Det tar sin tid till dess att den dominerar omgivningen och det sker först när man är på väg att lämna verkligheten först långsamt som om alltsammans har hakat upp sig men därefter i allt snabbare takt. Samtidigt börjar ens andning bli alltmer ansträngd och slutligen frustar man och krampar för att sakta övergå till ett nytt tillstånd. Man är på väg att bli ett med den mytiska värld som domineras av Jordiska frukter en sinnesförändrande drog tillverkad efter ett hemligt recept endast känt av Dogen härskaren över vår gemenskap. Han för oss till en ofattbar och skrämmande skenvärld för att vi skall kunna träda in i den extas där Tjuren är obestridlig herre över allt och alla.
Just nu svävar medvetandet bort samtidigt som de mörka förnimmelserna av ett helvete växer blixtsnabbt fram medan vind släcker ned den smala synrand som tidigare var allt vi upplevde. Först då kommer djävulsskuggorna som faller över ansiktet ovanifrån varvid medvetandet befriar sig från kroppen och tar sig in bland omgivningens buskar och snår. Mörkret slår en samtidigt med sin särskilda nattsyn. Nu växer en enorm tjur upp ur jorden som övertar ens kropp medan själen tycks sväva nästan vertikalt upp bland stjärnorna och då förnimmer man att man själv börjar bröla beroende på energin man andas in från nordanvinden.
Nu är det som finns kvar av ens mänskliga väsen utanför kroppen. Gammelstjärnorna, som just nu lyser upp våra krampande anleten, låter vår medvetenhet sträcka sig långt ut över den omgivande slätten samtidigt jag hör brölen från alla mina kamrater stiga och falla i den djupa skogen.
Nu biter inte den iskalla nordan på kroppen ens, Enligt folktron kan man endast förbli tjur om en särskild silver-ten gjord av dvärgarna slår en i hjärtat. Det påstås verkligen ha hänt och då färgas slätten framför en med svartnande blod.
Man hinner inte uppleva hur extasen slår till. Man känner bara att man faller djupare och djupare in i medvetslösheten samtidigt som man mot alla naturlagar reser sig och börjar galoppera rakt in i skogen i novembergryningen.
Nästa morgon upplever man eufemistiskt att natten verkligen har satt sina spår Jag kan knappt resa mig från de stickande och krampande smärtorna som just nu regerar kroppen men det är bara att bita ihop och vänta på att gryningen skall komma. Då brukar de olidliga smärtorna släppa samtidigt som det hörs ett skri från andra sidan världen då tjurens ande släpper sitt järngrepp om mig.