Söndag 2 mars klockan 10.00
Laura säger ingenting när hon öppnar dörren, hon är nyvaken och har bara trosor på sig. Det behövs inga ord, hon ser i mina ögon att jag bor där nu. Jag ställer mina tre väskor, hela mitt jävla liv, i hallen. Jag går in i lägenheten, hälsar på katten och hoppar upp på köksbänken. Jag sätter två cigaretter mellan läpparna och tänder dem, sedan räcker jag en till Laura. Med cigaretten i mungipan sätter hon på kaffekokaren och medan den kolsvarta drycken fyller den missfärgade kannan frågar hon varför.
- Jag fuckade upp det, jag fuckade upp det så in i helvete denna gången och nu finns det ingen återvändo. Jag överträffade mig själv för jag visste hur jävla mycket det skulle gå åt helvete, men jag gjorde det ändå.
Hon tar ett bloss från cigaretten, höjer lite på ögonbrynen och ler snett.
- Då kanske du stannar längre nu? säger hon.
- Jag kanske stannar för alltid.
- Äntligen, säger hon och fimpar i slasken.

Jag och Laura har varit vänner länge, hon började på min grundskola någon gång i sexan och sen dess har vi alltid hängt ihop. Hon klev in i det sömniga klassrummet en måndag i november, med en keps långt neddragen över ögonen. Som en sköld mot varenda pubertetsstinn snorunge därinne. Jag bestämde nästan direkt att jag ville veta allt som pågick under den där kepsen. Laura har sagt efteråt att jag egentligen var alldeles för påstridig för hennes smak, men att det också var min förmåga att fullständigt erövra en person, som hon lärde sig att dyrka.
När två personer blir vänner sådär, strax innan tonåren, och sedan aldrig växer isär så upplever man också alla livsavgörande första gånger ihop.
Första skolbetyget, första mensen, första fyllan, första ciggen. Första gången hennes mamma låg på sjukhus, andra och tredje gången. När sjukdomen tog hennes liv alldeles för tidigt och döden nästlade sig fast kring Lauras unga tillvaro, och där med min också.
Och när den där jävla dagen kom och den där jävla operationen gick fel och den där jävla läkaren ringde och bad Laura ta med sig en vuxen och komma till sjukhuset så ringde hon mig.
Jag och Laura tog våra cyklar och cyklade runt i timmar. Vi sa ingenting till varandra, vi bara stannade emellanåt och sparkade på trottoarkanter. Sedan gick vi inte till skolan på två veckor utan låg hemma hos mig på en luftmadrass och åt glass och popcorn.

Laura pratade sällan om sin mamma efter det.

Men jag vet att hon fortfarande ibland åker ut och cyklar planlöst, kanske sparkar till en trottoarkant.
Och nu, vad som känns som en livstid senare, står hon i trosor i ett smutsigt kök i en annan stad och frågar om jag vill sova eller bli full.