1.
DAGEN OCH JAG – EN METODIK


Jag håller igen varje morgon,
för att slippa lite dag,
och mycket äger jag
som håller an:
alla dessa böcker
och denna mångfald ord
ur pennor;
egenblandad morgonmüsli
i frukosten på sängen
och kaffe påföljande;
liksom katten
som vill ligga länge
på min bröstkorg
vid min läsning,
boken upphållen
bakom kattens position
under mitt ansikte,

men efter kaffets dubbla
koppar
framstår dagen något vänare,
och när hästarna ska höas
och vattnas
klockan 10
måste också denna dag
accepteras,
och levas,
och där börjar den,
vad mig anbelangar,
utan alltför mycken avoghet,

och understundom
går vi faktiskt jämsides,
dagen och jag



2.
VOILÀ!


På morgonen, när jag märker,
steg för steg, att något finns
som är jag,
som jag försöker hålla från mig,
lite till, lite till,
är jag den gamle
med glasögonintellektualitet
i ansiktet,
som måste navigera
runt ett myller av åkommor
och opassligheter
och stundom livshotande blindskär
initierande samhällets resurser,
i form av ambulansflyg
och titankrabba i ländryggen

men som eftermiddagsvis
äntrar landsvägscykelns
vinterväg
på rollern från italienska Elite
i övervåningens träningsrum,
och kör en smidigare version
av sig,
småningom avstigen
i en betydligt kärnfullare endorfinitet;
en blådåres kreativitet flödande
som flodljus
ur ögonens sikten

Voilà!



3.
NICHTS!


Leo Trotskij, Hasse Tellemar
och flera grannar på Diagonalvägen
i Nyköping
är döda,
var och en för sig,
rakt ner i sina kroppars svarta hål,
ut i ett svindlande förflutet,
nu oanständigt otillfinnandes,
deras kvarhängande välkomstkyltars
proveniens
över nykomlingarnas ytterdörrar
känd endast av långboende överlevande

Så vad kan jag anföra,
när ålder urholkar mina medel,
sliter i obliquerna och ljumskarna,
plågar med glaskroppsavlossningens
stjärnfall i ögonvrån,
ringer tinnitusens brusklockor
i ackompanjemang av Hariprasad Chaurasia
och Murray Perahia
och fäller all slags kringskurenhet
kring kropp och själ?

Inget, Nichts, rien!

(Skit på dig! säger insikten; skit på dig!)

Döden utgör ett strukturellt våld
i kolbaseringen,
och jag tillhör en ultimat riskgrupp:
De som finns!

Men dödens närvaro
liknar de illusoriska landskapen
projicerade
runt Harry Martinsons Aniaraskepp
på dess mångtusenåriga sarkofagering
in i Lyran;
en slutfas inlagrad
i allts orörliga förflyttning



ANNAS KOMMENTAR TILL GERIATRITRILOGIN
(spontanrim av Anna Nygren, Niemisel)


Geriatriken står som spön i backen,
den har många år på nacken,
den har dragit sitt strå från stacken,
samlat massor med skivor i racken

Sugen på choklad sticker han till macken,
men den var slut, se det var tacken!
Nu väntar bara utförsbacken
för vår gamling, en riktigt lack en