Jag är som mest hatad när jag är lyckligt lottad.
Som mest älskad när allt går åt helvete!
När jag öppnar mitt brustna hjärtas tårkanaler.
Ironiskt nog.


Men låt mig berätta.
Jag är fortfarande olyckligt kär, i dig livet.
Kikar fortfarande blygt genom luggen.
Dagdrömmer om hur dina läppar smakar mot
min livslinje.
Lägger allt du älskar på minnet.
Och undrar fortfarande: Om jag duger som jag är?
Om du ser på mig. På samma sätt? Livet.
Ser du mig överhuvudtaget?
Ser du mig när jag tindrar med ögonen?
Hör du mig?
Mitt fnitter när du drar dina skämt.
Hör du mig tillräckligt tydligt?
När jag gråter ut... mot dina axlar.

Förstår du vad jag menar...
när jag skriver med andan i halsen?

Jag Är nervös.
Nervös.
Att bli sårad.