Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Del 4. ur en bok som aldrig blev färdig

Onsdag 5 mars klockan 18.00
När det har gått åttio timmar sedan ensamheten skriver jag första smset till exet som jag inte skickar.
"Förlåt. Eller något. Förlåt för att jag är jag" [radera]
Vad skriver man till någon som hatar en? Vad säger man till någon man förstört? Jag skriver istället ett sms till mamma som inte vet något än.
"Hej, allt är bra men trött idag, ringer dig i helgen. Hälsa dom där hemma. Puss." [skicka]
Sen stänger jag av telefonen, nu är det nog med kontakt med omvärlden. Jag hör Åkes dator surra från rummet intill, Stefan och Laura är fortfarande på jobbet. Hasse äter sin dubbelportion till kvällsmat.
Måste göra någonting nu, sätter mig i köket och röker fem cigaretter på raken, sen äter jag tallrik yoghurt och den smakar luft. Kroppen måste automatiskt stängt av alla funktioner och känslor inuti för att kunna fortsätta, överlevnadsinstinkt.

Fy i helvete istiden är här och den kommer aldrig försvinna.

- Vem var det då? säger Åke plötsligt. Han har kommit in i köket utan att jag har märkt det.
- Vadå vem? säger jag tyst.
- Ja, vem var det du låg med så du fick flytta hit?
Jag slår undan blicken, jävla Laura som inte kan hålla käften, jag ska inte behöva hantera det här nu. Inte såhär tidigt.
Åke fortsätter prata.
- Jag dömer dig inte, det är inte så. Jag har ju träffat din snubbe och man kunde ju se i ögonen på honom att ni inte var meant to be. Det var väl bara en tidsfråga, right? Du är ju crazy as fuck, på ett bra sätt. Den där snubben va ju mellanmjölk, am i right?
Jag känner hur mitt hjärta saktar ner, det orkar inte höra mer om snubbar och mellanmjölk, eller Åkes jävla överanvändning av engelska uttryck från hans jävla tv-serier.
- Vill inte prata om det, säger jag snabbt innan jag reser mig upp och snubblar ut i hallen. Skor-jacka-väska-nycklar, tänker jag. Sen ut. Jag mår illa redan när jag står på trottoaren utanför porten, luften är för frisk och jag har inte varit ute på fyra dagar.
Har läst någonstans att det är bra att motionera när man är ledsen, att det frigörs några sorts lyckoämnen då och så blir allting bra. Jag promenerar planlöst framåt, stirrar på min skugga som först dansar framför mig och sedan smyger sig bakom min rygg när jag närmar mig en lyktstolpe. Såg den patetisk ut eller är det bara jag? Börjar tänka på när jag var liten, och ohyggligt mörkrädd. Hur jag sprang mellan ljusfälten som gatlyktorna bildade, hur mörkret emellan var sanslöst läskigt.
Sätter mig på ett staket vid ett dagis, undrar snabbt om det är okej att röka här. Höjer blicken mot kyrkogården som tornar upp sig på andra sidan vägen. Mer okej här än där i alla fall. På kyrkogårdar röker man inte, man för inte heller oväsen eller skriker högt.
Drar djupa bloss och inbillar mig att det hjälper, tänker fan röka mig igenom det här.
Bra plan. Röka, och motionera fram lyckoämnen.

Ser en joggare springa med sin hund på kyrkogården, idiot.

Fantiserar för en sekund vad han gör just nu, kanske lagar han middag. Kanske lyssnar han på radio och kanske nynnar han med i någon låt.

Kanske låter han glad.

Har han råd att bo kvar i våran lägenhet själv? Lägenheten vi skrev kontrakt på tillsammans, pirriga och nykära. Vi hade så storslagna planer, vi skulle göra allt och inget kunde nå oss. Vi gick hand i hand på ikea, åt flottiga köttbullar i restaurangen. Kommer ihåg dagen vi flyttade in, vi bråkade den kvällen. Borde anat oråd redan då.
Jag tar min patetiska skuggkropp och börjar gå tillbaka, ber en stilla bön utanför ytterdörren att Åke har gått upp i rök.




Prosa (Roman) av Lollipopz
Läst 115 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-03-27 19:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lollipopz