Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Jag vill inte komma över henne. Jag vill ha henne tillbaka......


Och då förstod jag, att du inte saknar mig alls ..

Det är natt. Jag borde sova men istället ligger jag vaken och tänker på alla saker jag kunde sagt.
Och alla saker jag aldrig kommer ha möjligheten att säga.
Det suger när man saknar personen så mycket att man tittar igenom gamla foton, gamla textmeddelanden, till och med gamla statusar. Och det ger än ett stort leende, men då kommer smärtan och tyngden tillbaka och man vet att man inte borde, men man kan inte hjälpa det eftersom de verkligen betydde något.
Sanningen? Jag tycker om henne väldigt mycket. Hon fick mig lycklig. Hon fick mig skratta. Hon är annorlunda. Hon är lite galen och pinsam, och bara hennes leende kunde göra min dag.
Även fast hon krossade mitt hjärta är det hon som får det slå dubbla slag och stanna på samma gång. Kanske måste jag känna den där förlamande känslan av hjälplöshet och brännskador på mitt inre för det bränner, det bränner som fan. Så mycket att man bara vill slita ut allt som finns där inne. Och fastän jag krymper mer för varje gång jag hör hennes namn vill jag egentligen aldrig sluta säga det.
Vad som skrämmer mig mest är att hon alltid kommer vara idealbilden av vad jag är svag för. Inte för att hon är si eller så, utan för hon är hon.
Folk har ingen aning om hur svårt det är att tvinga sig att sluta tänka på henne. Det gör ont varje gång jag ser en bild på henne. Jag vet inte hur jag ska släppa henne. Fast det gör ont som en tyngd i bröstet som skär så går jag ändå in flera gånger om dagen och kollar om hon är online på Discord, Steam eller på Facebook bara för titta på hennes bilder eller se om lagt upp något. Jag vet inte varför jag gör detta när det bara gör mig illa.
Jag vet att hon inte gillar mig eller har känslor för mig eller tänker på mig.
Och Ibland känns det som det var jag som gjorde slut, fast det var hon.
Men jag antar att det känns så för jag kände att hon verkligen tyckte om mig och att vi verkligen fanns för varandra.
Och skulle jag få göra om detta. Skulle jag välja henne, alla gånger.
Man vaknar mitt i natten utan anledning, man vrider sig lite under täcket och känner värmen från personen bredvid sig. Man vänder sig om och ser henne i sitt mest fredliga, oskyldiga och hennes fina andetag. Man ler, Pussar henne på det mildaste försiktigaste sättet för att inte väcka henne. Man vänder sig om och ett ofrivilligt flin bildas. Du känner att en arm sveper runt midjan och du vet att det inte kan bli bättre än så här.

När man tror känslorna börjar tappa av och det värsta börjat sluta.
Och så inser man att det inte alls har slutat.
För det har precis börjat om igen.




Fri vers av Ultraform
Läst 45 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-03-28 15:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Ultraform
Ultraform