Läser dagboksanteckningar och tänker på hur det var då:

innan Donald Trumph blev president
innan jag sa ett ord på en lektion som jag inte kan förlåta
innan någon sagt något elakt om mina breda höfter
innan jag jobbat på Statlig Institution med inlåsta människor
innan mitt barn fick MS
innan liberalerna börjat gosa med SD
innan Covid 19 utvecklats till en pandemi och folk såg rädda ut
innan jag ramlade och bröt armen i en löjligt liten grop
innan jag bakade surdegsbröd
innan människor förstod att jag var en ganska skarp konstnär med ett budskap inbäddat i varje millimeter färg.....

innan jag kunde gå själv
innan jag kunde stå på huvudet
innan jag gift mig för andra gången med samme man
innan mina skuldror darrade av irritation
innan jag ville skriva en diktsamling av svandun och släpfåll
innan vänner började försvinna
innan jag blev en knytnävspoet på Stortorget
innan jag kände trädens barkborrar som om de satt i mig
innan jag såg smärtan i dina ögon
innan jag var så glad att träffas en stund på ett Kafe
innan jag förstod att smärta är en god läromästare
innan jag såg livet närma sig döden
innan jag målat mig en fin gondol och låg där helt stilla

räknade in himlen
som vore den en blå fågel
trött på att se
stängde luckan
och himlen kurade hop sig på sittpinnen
gömd bland de befjädrade