Samhället hade delat upp verkligheten i olika långa tidszoner. Dessa träddes automatiskt på ens kropp eller av ens kropp. Likt tunna men ogenomträngliga kokonger, längs genomskinliga tunnlar...

När man åkte med lokaltrafiken så funkade tidszonerna ungefär som munskydd, tänkta att hålla smitta isolerad. Somliga varade bara fem minuter medan andra var någon timme långa. Om bussen ej hann fram före ens iklädda intervall var slut, så fick man omedelbart kliva av.

Ingen tidszon lät sig förlängas medan man var inne i den. Bytet måste ske utanför, företrädesvis på gatan. Hade man tur behövde man aldrig byta den här soliga dagen - hade man otur dröjde det en evighet tills nästa scen startade.

Samtidigt visade varje aktuell tidszon ett sorts videoklipp i ens huvud, som verkade motsvara tillvaron man for igenom. Mao ingen skärm man tittade på - snarare en kollektiv matris av skilda fält.... Möjligtvis var det en själv som blev iakttagen av samhället på inställd kanal.

Det tycktes både mig och min gamla släkting fruktansvärt svårt att synka lämplig reserutt med lämpligt tidsintervall, för att inte tala om lämplig video. Man kunde ju icke kontrollera vilken tidszon som träddes på ens kropp. Åtminstone hade vi ingalunda kommit på något tillvägagångssätt.