En som läser födelsetalen, och den död som står bredvid,
att det som skiljer mig, ifrån gravsten- är siffrans lagda tid.
Och tid du måste veta det, en tid är bara tid.
För likt du vet att timmen går,
är du som timmen under stjärnans år, du skall snart få lämna denna jord.
Och dagen då sörja inte världen dig,
För, ingen sörjer flugans död…
men du är fluga under själva solen sig. Du är fluga inför solen.
Detta gör dig sen arg, förtvivlad.
Minns då snälla alla stenar här som vilar.
Aldrig, våran död i sig,
utan vår fruktan för den som ilar.
Bortgång är en ljuvlig gång,
Fri ifrån alltet!
som du vill fly med tvång?
Och säg mig först, hur led du av att inte finnas?
Och lider ljusets låga av att inte ständigt brinna?
Det är ditt tvång, som tvingar dig,
att tro och dig påminna,
du kan ju aldrig bränna dig,
på liv som slutar brinna.
För flugan var så liten så?
Och ingen sten…
Men vem är du, om inte flugan då?
Som får en sten av döden,
trots så liten inför solljusglöden...