Del 1



Oval. Eller något liknande. Formen utifrån skilde sig hur som helst från dess insida. Där hade farkosten en cirkelrund form.

När ljuset från någon sol reflekterades i det yttre skalet var det möjligt att uppfatta det. Då var det gråfärgat i en matt ton och järnmaterialet blev som viktlöst i skenet. Allt som oftast var fordonschassit emellertid i princip osynligt. Om någon form av liv hade betraktat det, hade det missat det.

Det var svårt att avgöra om farkosten rörde sig eller inte. I bland var det omgivningen som gjorde det, i bland krängde ovalen själv till. Men oftast var det en kombination.

Även om interiörens utrymme alltså var mindre än fordonets totala storlek, var det samtidigt förvånansvärt generöst. Det ägde en sorts rymd i sig själv. Planlösningen var optimal, varje millimeter perfekt disponerad. Det borgade för dess kanske allra främsta kvalitet; tryggheten. Från rörelsens start, hur detta nu än kunde definieras, var hytten en plats som inte behövde lämnas. I varje fall inte på grund av sinande tillgångar på energi eller materia. Inte heller på grund av någon brist i inredningen. Här fanns i oändlig mängd de basala attribut som behövdes för att hålla något vid liv.

Platsen vid det lilla fönstret och instrumentbrädan var den skönaste universalmöbel som inte kunde föreställas. Denna fåtöljliknande inventarie hade flera olika användningsområden. Till exempel erbjöd den den absoluta merparten av den nödvändiga motionen. Det var tematiska eller mixade övningar, som bland annat inkluderade områdena uthållighet, smidighet och styrka, som passageraren fick sig till livs, och det utan att avlägsna sig från fåtöljen. Utöver motion var fåtöljen platsen för tillfällig återhämtning. Dryck och mat intogs också där om så önskades. Men även inlärning, utbildning, och kreativa uttryck. Det vill säga allt från litteratur, matematik, musik, konst, video och spel. Men i och med att sådan omväxling i tillvaron skedde under ytterst säkra premisser, det vill säga i farkosten, var vissa aktiviteter även möjliga att utföra i den övriga hytten.

Längs med den ena långsidan fanns ett litet kök som materialiserade alla näringsämnen i en partikelarrangör som var påfallande lik en vattenkran. Med andra ord var arrangören eller kranen hela matplatsen. Den serverade vilken välsmakande måltid som än efterfrågades. Vatten, mjölk, te, kaffe, cider, ägg, fisk, bär, grönsaker, honung, baljväxter, frukt, choklad, glass, rotfrukter, ost. Lättlagad senapssufflé, stekt fylld makrill, blomkålslåda, örtsoppa, linsbiff marengo, limetårta. Allt fanns att avnjuta och för att stilla den hunger som kunde uppstå hos passageraren. Först anlände maten i kranen i ångform, sedan omvandlades den till en flytande eller fast dito. Den energiriktiga födan omsattes vid inmundigandet i systemet.

På motsatt sida av köket fanns badrummet. Det bestod likaledes av en kran, samt för tydlighetens skull en bidé för att undvika förväxling. De användes för dusch, disk, tvätt, städ och avträde. En del av det sistnämnda kunde användes av partikelarrangören i köket som grund för ny mat. I övrigt sköts det ut i rymden. Nanotorkar, luftcirkulationsapparatur och ventilationsaggregat fanns inkorporerade i chassit runt omkring i fordonets innerväggar.

Längst bak i hyttutrymmet fanns den egentliga sovplatsen. En säng med täcke och kudde och pläd fanns att tillgå när medvetandet behövde djupare vila.

I mitten av farkostens inre rum var ytan tom, eller så tomt nu något kunde bli. Inte ens vakuumet var tomt. Hur som helst fanns här ingen direkt inredning. Arealen var utformad för fria sysslor.

Tack vare den artificiella fysiken ombord på farkosten, ägde den sin egen gravitation och därmed också sin egen tid och sin egen rymd. Farkosten var därmed sitt eget universum i det universum den rörde sig genom. Syre- och vattentillgången var oändlig och cirkulär och automatiserad. Tekniken möjliggjorde också en databas med program för hjärnemulering. Informationen, upplevelserna, minnena och drömmarna hos passageraren laddades direkt in i quantdatorn för sparande. Däremot ingick inte datorn i något nätverk; den allra säkraste sparformen var den icke-delningsbara, den som endast förekom i quantdatorn. Men där skulle den emellertid återfinnas för evigt.