Idag när jag tittade ut genom fönstret började fundera. Jag såg barn som lekte och noterade samtidigt att deras smultronröda kinder hade spår av salta tårar, men att de trots det log mot varandra med deras tandlösa leenden. Det var som om de inte förstod att världen såg dem som ogräs i ett hav av rosenbuskar när de, näst intill nonchalant, sprang runt i deras grusskitiga kläder. Det var socialfall hela högen: barn framavlade av 90-talets carpe diem tatuerade föräldrar. Dessa dagsländor som nu mer sitter neddekade i sina hyresrätter med övertygelsen om att vändningen snart kommer, samtidigt som en halvtom karta bensodiazepiner prasslar tyst i deras byxfickor. Hade de bara haft förmågan att ta in arbetar-Bosses kloka råd om att det enda läkemedel som fungerar mot ångest är den att ta sig i kragen, kanske grannen aldrig behövt göra en anonym orosanmälan till det lokala socialkontoret.

Det ter sig dock rättvist att lägga ansvaret på individen, speciellt med tanke på att Sverige är ett rättvist och jämställd samhälle – eller? Som jag har förstått det jobbar politikerna för fulla muggar med att omfördela de ekonomiska resurserna till förmån för skattebetalarna. Volvo AB fick exempelvis ett gediget pandemistöd under rådande krissituation för att som företag inte helt gå under. Intressant i den diskussionen är väl dock att Volvo AB gjorde miljardvinster under fjärde kvartalet 2020 samtidigt som de planerar en utdelning på 30 miljarder kronor till deras aktieägare under 2021. Det enda som kommer delas ut till de grusskitiga snorungarna här ovan är väl en lavett för att de bortskämt tjatar om godis på lördagskvällarna.

Diskussionen tar dock inte slut där. Samtidigt som den socialpolitiska budgeten stramas åt till förmån för storföretagens påstådda överlevnad, sitter Rasse-Rolf och Nasse-Nina med sina kebabfeta vet-allt fingrar och knappar i väg skällsord på sina tangentbord som om de vore automatkarbiner i ett av de länder dit Sverige exporterar sina vapen. ”Förbannade kulturberikare som kommer hit och snyltar” ekar de i det sociala mediaflödet, ”Vad händer med alla våra pengar som skickas till deras hemländer, hjälper inte de?” fortsätter de. Jo, vill jag svara på den sista frågan, det hjälper, men vet ni egentligen hur mycket det kostar att bygga upp ett samhälle som vi passivt varit med och förstört? Påpekar man detta hyckleri kommer dock alltid samma argument, det vill säga den om att de som personer minsann inte kan hållas ansvariga för Sveriges vapenpolitik. Frågan är dock vem som är ansvarig om inte folket?

I sin låt Pärlor sjunger bandet Kent om Sverige som ett iskallt Ikea-land. Även om låten kanske inte riktigt är menad till att symbolisera samhällsklimatet, är just den raden väldigt aktuell. Synen på de som står utanför de gulblåa plåtväggarna och fryser, samtidigt som vi går omkring där inne och fyller våra gula påsar fulla med skit är nästintill skrämmande träffsäker. Sverige är, eller kanske alltid har varit, ett iskallt Ikea land, vilket blir extra synligt när man läser de sociala mediaflödena. Att använda sig av begrepp som ”socialfall” och ”kulturberikare”, samt det att spotta ur sig tanklösa ting som ”ta dig i kragen” till dem som har det uppenbart svårt är inget annat än tecken på dumhet, idioti och kyla.