Pretendenten nu belönas
med en huvudskalleplats,
konungen som kunnat krönas
i ett pärleprytt palats.

Törnet, röret purpurdräkten
smyckar nu hans tunna kropp.
Farisén och legoknekten
leker båda hans passopp.

Sen han låter dem med spikar
nagla sig på korset fast,
medan folket står och kikar
under fredans fikarast.

Hänger där i dödens trädgård,
korsets trä slår ut i blom.
Virket är från faderns brädgård,
som sen dess har varit tom.

Dör för rackare och rik.
Dör för hela sin publik.
Dör för var och en i sänder.
Dör för stammar, folk och länder.
Dör, fast han har i sin makt,
att förhindra denna slakt.

"Abba, Fader, nu jag lämnar dig min gossesjäl,
medan templets täcke rämnar för min stungna häl!
Snart du ger mig livet åter och en annan kropp,
medan alla dessa gråter, som mig spikat opp."