Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Nattankar, givna av mina babes. Bergson, Derrida, Spinoza, Stirner, Guattari och Deleuze <3 Alltid i ett där-blivande. P.S. Fuck off Heidegger, du får inte vara med även fast du är det.


Minnet av en häxa

Där-blivandet

Vart är jag? Det finns ett uppenbart a prioriskt svar på denna fråga. Dummer, du är ju där. Och ja, vad dum jag är; jag är ju här. I sin enkelhet sprider sig spindelns virtuella väv överallt, för att hitta en fast grund att kunna hitta en plats att äta, ty även spindeln begär. “Här” och “där”, visst är de vackra bilder? Måla en tavla av dem och du kommer se. “Här”, säger jag, och visar dig tecknet som för mig saknar sin teckning. Tecknet är sin egna teckning: [här]. Likaså är “ditt” här, mitt “där”, det är så vi leker tillsammans. Är inte en vinkning ett exempel på immanent skönhet? Du är för mig enbart en bild där borta, och jag en bild för dig här borta. Alltid är vi borta från varandra, men tillsammans med var sin vinkning kan vi göra en främling immanent i oss själva. Den andre, enbart med en vinkning, kan vi hitta ett gemensamt territorium och bli varandras.

Vart är jag? I en grotta av bilder. Men vad Platon och Plotinus missade att se var att de tittade in i en spegel och fick allt vridet upp-och-ned. Formen var alltid en bild och på så vis missade de att se att vi alltid var borta. Solens strålar kom från brasan i grottan. Svaret på frågan kan alltså inte besvaras med “jag är här”, eller “jag är i en grotta av bilder”, för frågan börjar och slutar med att jag är borttappad. Bilden av dig, intensiteterna som slukar mig, ditt ansikte, ditt leende, det är alltid där borta. Bilden på mig själv i spegeln likaså. Och jag kan infinna mig i ett territorium, allt vilket är så bekant och där, men ändå är det borta. När jag tittar på mig själv, flyr alla bilder. De försvinner från mig och jag börjar ifrågasätta vart här egentligen är. Överallt är det maskiner. Maskiner som producerar bilder och bilder av maskiner. Jag är bekant med dem. Jag vet att de är där borta, men även de borttappade. I en process jag aldrig kan fånga; som att försöka greppa vatten med en hand. Åh, du vackra orm. Ormen som äter sig själv. Den enda reaktionen som är lämplig att bemöta din nonsens är genom skratt. Varför äter du dig själv? Gör det inte ont? Skrattet blir dock till ren intensitet när jag inser att du härmar mig. För, jag äter mig själv, jag letar efter vart jag är och det enda jag hittar är saker som är där borta. Överallt var jag redan, immanent som en multiplicitet av ren därhet. Och så utbrast Ouroboros: “Jag är aldrig här, jag är alltid på väg dit bort, och likaså när jag är där, så förintar jag mig själv lika mycket som jag återföds. Alltid där! Alltid ur led! Alltid ett blivande, i le durée”. Så, vart är jag? Jag är inte; jag blir, jag gör, där borta, inuti, ur led, på en plats som aldrig kan stanna upp. Frågan kan därmed enbart besvaras med ett kosmiskt skratt, för det var ett skämt som gick ut på att vi glömde bort att det var ett skämt.

Jag hittade mig själv borttappad; jag hade redan gått iväg. Det fanns aldrig någonstans jag kunde vara, annat än där borta, vilket ledde mig till dig. Där står du, gör din grej i en icke-ensamhet. Du står där med din flock och vibrerar på obeskrivbara sätt under ytan av bilder. Ändå gör du mig en bild. Men trådarna leder mig dit, under ytan, och jag ser din kamp, dina sätt att göra er till någonting mer. Ni ångar som en fabrik och kastar ut vidriga och vackra bilder. Vad gör du där borta? Vem blir du? Vart är du på väg? Vad har du för derivata? Vi bjuder er alla på dans och vi dansar en stund, dricker en kopp te, och det sprakar om oss. Gudarna dansar även de i vår omgivning, för oss på väggarna av en grotta. Vår grotta. Vårt territorium. Men vi avterritorialiseras, försvinner bort, dit och där, och finner bara ett minne av vart vi var. Och vi avslutar med en ritual, en vinkning. De där borta gör detsamma. Vi minns med dem, som fotspår i en övergiven lekplats. Alltid minns vi, även när vi finner oss borta. För minnet är även det mer än en bild. Det är såret i det virtuella, som ekar i den kosmiska aktualiseringen för varje rörelse som sker. Minnet är ett fotspår, ett sår i marken som alstrar bilder av vart vi var. Alltid borttappade. Hur ska vi kunna gå på en så hal jord?

Jorden är hal som en orm. Vi faller i gropar, vi faller i förändringen, spolas bort, hittar hem, inser att det aldrig fanns ett hem, återvänder från underjorden: vart fan är här och där och upp och ned? Men trots det lämnar vi ett spår. Vi lämnar våra minnen och jorden minns oss. Precis som mitt minne av min barndom dyker upp som bilder, är jordens minne ett ärr i dess yta. Bilder av fotspår, av monument, konst, musik, traditioner. Alltid minnen i rörelse, repetitioner av vart vi en gång var. Expressionismen är därmed minnets konstform eftersom den expressionistiska konsten är bilder av vart ett där-blivande var; vart den rörde sig. Det är ett minne lämnat åt oss alla att se. Grünewalds sjungande träd porträtterar inte en stilla bild av en plats: trädet sjunger, den äter hela scenen och blir någonting i relation till observatören. Tillsammans blir vi ett blivande i vad som en gång var Grünewalds därhet; vi sugs in i en värld av minnen och dansar i vår lilla värld som vi gjort gemensam. Vi blir ett träd-blivande, en sång i ljudet av minnet. Minnet är därmed inte en ren repetition. Minnet är i sig själv kreativ. Det letar sig fram och inspirerar oss, inspirerar oss till att skapa nya där-blivanden. Nefertitis skönhet kommer ur hennes bild som ett minne; vart var hon egentligen? Och vi söker efter minnet i hennes grav. Kreativiteten i minnena är aldrig passiv. Nostalgin tvingar oss att leta rätt på vad som är glömt och vi hittar det ibland. I processen uppstår makalösa saker. Explosioner av blommanden som får oss att minnas det som aldrig hände, än dock fortfarande ett minne. Minnet är aldrig ett då, det är ett där, alltid ett där i ett där-blivande precis som du är för mig, precis som jag är för mig. Stormen på Genesarets sjö är inte bara ett borttappat minne. Det är ett minne i egenskap att det är borttappat. Stölden, en utsträckning av vad konstverket var kapabelt att göra. Dess plats är okänd, ändå är dess tomrum i Isabella Stewart Gardner Museum lika mycket minnet av dess därhet som dess cybernetiska existens i våra datorer. Borttappad, ändå där i sin fulla stormiga närvaro, som ett spöke i le durée. Minnet visar oss hur hal jorden faktisk är. Men ändå leker minnet med oss. Det är delaktigt i vårt blivande. Rädslan för att halka och nostalgin vi besitter är uttryck för vad vi en gång var kapabla till att göra; en rädsla att inte längre kunna fortsätta. En rädsla för att dö. Ändå påminner minnet oss att det är just det vi inte bör frukta. Minnet skapar en mytologi och även när vi återgått till jorden så vet vi att mytologin om oss kommer fortsätta som en skåra i marken. Våra fotspår kommer fortsätta att inspirera tills vi blir ersatta av minnen som sträcker sig i brunt brus.

“Jag är bara en sten i havet
Det är inte värre än så
Så, så, så, några ringar på ett hav
Är allt vi lämnar kvar”

Vi ska inte sluta att vara rädda. Men vi ska se att även halkandet är del i det vi älskar. Döden väntar på oss, inspirerar oss, får oss att gråta och skapa. Att bemöta denne riddare på den likbleka häst öppnar oss inför livet; öppnar oss för att utforska vad vi är kapabla till. Vilken potential ligger där? För den som har förlorat någonting; för den som har varit i sorg, den förstår vad jag försöker beskriva: i sorgen finns inget annat än minne. Överallt finns skåran i marken, tomheten, som om hela jorden, havet, universum, är sårad och blöder minnen. Den vi älskat visar sig överallt som ett minne. Minnet, som en fossil ligger hon där bland teet eller kaffet på morgonen, i fåglarnas sång, i vindens brus. Döden sträcker ut armarna i empati, alltid som ett minne. Dess brutalitet väcker oss från vår slummer när vi är i sorgen och den visar oss att ingenting någonsin blir färdigt, att tomheten mellan varje ord är det som får oss att förstå dem. När vi gått igenom sorgen inser vi att vad hon hela tiden gjort var att uppmana oss till dans.

“Jag fick hålla dig i handen
När du fick lämna dina drömmar
Och försonas sen med tiden
Jag fick se dig tacka livet
Trots allt
Nu kan vi säga
Att vi har varit på jorden
Säga, jag var där
Hur underbart var det
Hur underbart var inte det
Jag var nära, jag var nära
Jag var nära, jag var där”

Det är därför jag skriker till er: “Sörj er egna död!”. Vi är konstverk; kreaturer och kreatörer i ett, som aldrig blir klara; konstverk som måste brännas. Fly inte från sorgens klor. Det är sorgen som visar dig varför du ska fortsätta dansa där du är, dit du är på väg. Det är så vi kan säga att vi var där på jorden.

Sökandet efter guden vi dödade

På en plats långt långt borta, för mycket länge sedan, letade de efter tinget-i-sig. Noumenon var alltid där, alltid borttappad. Av någon anledning letar de efter det fortfarande. Sökandet efter Gud själv. Men Gud var alltid där borta. Bild efter bild spottas ut och de skär i Gud för att hitta Gud. De letar och letar, och kommer fram till att det är omöjligt. Det går inte hitta. De har ju trots allt letat överallt. Bild efter bild, som de själva skapat som resultat av sitt egna begär att hitta denne Gud. Gud skrattar åt hela saken, kanske för att knivarna kittlas i dess hudar, i dess organ och inälvor. Men, Gud är ju precis där. Inte som en bild, men som ren immanent därhet. Som en gräns, en gräns av vad som är möjligt. En gräns alltid redo att sprängas.

Likaså tittar de på sig själva och ser sig i spegeln de byggt. De vet allt vart de är: de är ju precis exakt där. De ser även på händerna de håller framför sig. De är ju precis exakt där. “Åh vad bra”, säger de. “Nu vet jag vad som är upp och ned. Jag är här och det där är där. Nu vet jag hur jag ska orientera mig i den här smeten”. Och visst vet de, för de har gjort en bild som visar precis det de behöver för att veta vad som är vad, och vem som är vem, och hur som är hur, och vad veta är för att veta. Och på så vis börjar de sin resa. “Nu allesammans när vi skurit klart och vet vad som är vad, då ska vi även hitta vem som är vem och hur som är hur!”. Engagerat knullar de materian, för hon är ju trots allt “där borta” till skillnad från deras heliga “här”. Bild efter bild visar hur de gör, så de vet vad som är vad och vem som är vem och hur som är hur. Och de säger även till er med kåta blickar: “Låt oss titta på dig. Låt oss se alla dina rörelser så jag kan måla en bild, så jag vet vem du är”. Ett, två, tre, och så var vi fast vi med. De är fast i en besatthet. Vi fastnar i deras. Besattheten av bilder. Besattheten av dominans. Ändå äter de bara, precis som vi. Och precis som vi är där, är även de där. Vi var alltid ett vi, men skillnaden mellan oss bejakar vi alla. Vi ser aldrig ett “här”, bara ett där-blivande, aldrig ett här-varande. Det är bara en lek att låtsas att vi inte är av samma substans. Leken bejakar skillnad, och överallt skiljer vi oss, skär för att kunna fortsätta Skapelsen. Men jag kan inte sluta undra: tänk om de ändå hade hittat Gud. Då kanske de ändå bara skulle slänga den, så hade vi kunnat skratta ihop, istället för att leka mamma-pappa-barn, eller tjuv-och-polis. Jävla fascister. Precis som Bruno och Kyrkan bränns vi på bål för vad vi är: häxor och kättare. Och vi skriker med bejakande ton, vi omfamnar vad vi är: “Ja! Vi är häxor, vi är kättare! För överallt ser vi Skapelsen och vi dansar med den på sätt som är obeskrivliga, som är omöjliga, som är kätterska i sin djupaste kärna”.




Skapa | Skriva av Tillvaron
Läst 125 gånger
Publicerad 2021-04-03 00:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Tillvaron
Tillvaron