BOSSES REDIGERING AV BIBLOMANIA TANKAR.


Bibliomanens dröm.

Namnet låter blommiskt. Jag känner mig som ett ting, kanske något hämtat ur naturen.
Något mycket vackert. Är en kreativ förmedlare av torra ord tryckta på papper.

Alla dessa biblar är det något att spara, förblir ett tankeflarn.
Kanske jag är den sista som bryr sig, många biblar har det blivit genom åren.
Lästa är de också.
Tidsspannet under vilket de blev trycka är inte så långt bak i tiden, för de flesta av mina rariteter. Endast c.a. trehundra år.
De flesta av böckerna är till största del från det expansiva 1800-talet.

Var detta ett religiöst århundrade, eller var det bara en följd av den industriella expansionen.

Tung och stabil står släktens ålderman, det kan man kalla Postillan, två kryptiska bomärken berättar, att den alltid tillhört släkten.

När jag var barn förvarades två hopvikta dokument där skrivna med svart bläck, det var en order från en dåtida kung.
Han som då hade makt över riket, där mina förfäder bodde.

Fakta, inte bara en minnesberättelse, hur och vad detta innebar att få ett kungligt dekret.
En skriven order, betydelsen är lika förlorad för oss nutida människor, som dokumenten. Försvunnet sedan decennier.

Far berättade, detta är vad mitt minne säger mig, att släkten var skeppsbyggare.

När någon kom från kungen med ett likadant papper så var det
bara för de som bodde i byn, att börja hugga skog och börja bygga ett skepp. Kanske för att då var det krig i riket.

Skogen var släktegendom att vårda, men kom denna order från kungen, då var det bara att lyda.
Han hade en gång gett sin skog och mark till en av våra förfäder. Att rättvist vårda och förvalta, men med villkor att att alltid ställa upp med nybyggda skepp.

Detta är en sagolik saga god som någon, breven fanns när jag var liten. Läsa kunde jag inte då ännu, men jag minns rester av ett sigill och de konstiga tecknen, som fanns tillsammans med dem. De såg ut som om de hade varit ritade av ett barn.
Far kallade dem bomärken.

Jag kommer ihåg att jag ocksåsett samma tecken inhuggna i de stora granitblocken som vår gamla kyrka var byggda av.
Läste i en bok, när jag gått ett par år i skolan, den berättade om bygdens historia. Där stod att alla som ägde mark och hus var tvungna att skänka sten och dagsverken till kyrkobygget.

Som bevis högg man då in sitt bomärke i stenen.
Troligen som bevis att kyrkopliktenplikt var åtlydd. Ingen ville väl släpa dit mera sten än man var tvungen till.
Det var säkert ett tungt arbete, så stora som stenarna var och väggarna var tjocka kanske två meter.

Det konstiga var att kyrkan som var medeltida, hade ett av bomärken från vår släkt, högt uppe på tornväggen mera än två meter.
Knappast någon vanlig graffiti, man ville tydligen även synas som liten bonde även för framtiden. Knappast någon senkommen märkning.
Vem släpade förresten med huggmejsel och slägga för att klottra på sten uppe på en kyrkvägg.

Detta var ett tydligt bevis på hur gammal släkten var..
Jag stod vid bokhyllan och hade börjat torka och damma av
biblarna.

Kanske jag är den sista i ledet av hantverkare, som läser gamla
biblar för deras egenvärde.

Hur många genom åren hade vänt de här bladen. Av vilken anledning kan man fråga sig, var man ens läskunnig.

Tar ned mormors bibel, den är tryck med bokstäver som mamma
kallade tyska stilen. Dessa var de bokstäver, som mormor med
svårighet kunde långsamt stava sig igenom.
Bokstav för bokstavläste hon långsamt Guds ord, medan finget förflyttade sig över sidans budskap.
På försättsbladet står det med skrivstil prydligt ”Tillhör Gunilla”.
Mormor kunde inte skriva, utan där under är kryssat två kryss
med anilinpenna.

Mamma brukade läsa för mig ur den när jag var barn och med svårighet kan jag också läsa de främmande bokstäverna.


Bredvid hennes bibel står en trasig bibel som jag fick tillsänt mig
av de som hade köpt vår sommarstuga.
När de rev den gamla hittade man en plåtlåda som tidigare innehållit konfekt och nu bevarat den här bibeln och ett par trasiga kuvert.
Någon hade tagit bort frimärken med vatten. Man kunde se att det ena var skrivet till Wiktor och det andra till Alice. Men bläcket i bokstäverna var utflutna av fukten så det mesta var oläsbart.

Plåtlådan har jag numera brodergarn i.

Bibeln saknar både pärmar och sidor, inte mycket att spara. Jag
har jämfört den med andra 1800-tals biblar det kan vara en sådan
som trycktes i Sverige billigt. Då trycktes det många biblar i billiga utgåvor, de var tryckta vid den tid när emigrationen var som störst.
De förblev ett minne av hemlandet och en möjlighet att bevara sin identitet.

Jag sparar utan att det kan vara bevisat att den tillhört min farfar
eller på något sett min släkt. Farfar hade bröder som emigrerat till det stora landet i väster på 1800-talet.

En av dessa bröder hade levt som Trapper och hans dotter hade fått namnet Alice. När vårt land befriat oss från det Ryska oket kom hon och hälsade på sin farbror.
Alltså han som är min farfar, detta var i början av 1900-talet.
Svenska kunde hon inte, kanske några inlärda fraser och några ord.
Jag frågade mamma som också hade träffat henne, ja mamma var då nybliven fästmö till min Far, hur kunde
ni prata med varandra. ”Wiktor” kunde Amerikanska, fick jag till svar.

Min farfar Wiktor hade seglat runt jorden då när seklet var nytt och varit där för att träffa sina bröder.


Pappas 1900-tals bibel sticker ut, det är den med de sliten hörnen
brutna. Full är den med invikta blad, som markerar läsvärda ställen och minnen. En torkad blomma och ett understruket bibelcitat, med namnet Hansson i marginalen ett kors inunder.

Tyvärr inget årtal.
Pappa var Översergeant kanske han varit tvungen att läsa över
en stupad kamrat. Bibeln följde alltid med när pappa reste på
arbetsresor, den hade även alltid i med även i krigen.

Längst bak stod uppräknat 18 namn och överst stod datumet
12 februari. Jag antar att det var 1940.
Han fick den av sin mor när han konfirmerades, hade med ovana sirater skrivit ett bibelord och lyckönskningar i livet.

Bibeln ett minne, hade följt pappa genom de två världskrigen.


Bokhyllan är välfylld med den kristna litteratur, som man kan säga var lämpad för att pryda ett protestantiskt hem.

Biblarna har följt mig genom livet, med början från mitt barndomshem. En av utstickarna blir den gamla boken, med titeln Arndts sanna kristendom.

Kanske inte Luthersk protestantism, men mera som en oppositionell bok.

Många nyare tillskott finns också här. T.ex Jehovas Vittnens Psalmbok är en sådan. Den är en gåva från min tid som musikkunnig och lärare. Fick ett år, förmånen att lära en ung flicka spela de psalmer, som skulle användas när hon konfirmerades i sin kyrka.

Detta förtroende gav mig en ovanlig psalmbok och ökad insikt, i hur det är att stå utanför de etablerade kristna samfunden.


Ett annat minne ger mig också Mormons bok, den som kom till mig en vårdag i min hemstad.

Jag satt i en mindre park, livet var bekymmersamt. Just hemkommen med en bussen efter att i grannstaden sagt tack och farväl till ett för tidigt exponerat kärleksförhållande.

Ja, förhållande som brunnit som en eld. Det gick därför som det går när ett fyrverkeri brinner och strålar.
Slutligen så blev det bara illaluktande aska som återstod.

Livet kändes tomt.
Umgänget med Flickan, för kvinna var hon ännu inte, hade varit givande.
Hon var inte bildskön, men hade vänliga händer och lärde mig de första stegen ut i den heterosexuella gemenskapens mysterier.

Nej bibeln, Mormons bok skulle det handla om. En prydlig ung man kom fram till mig och frågade artigt ifall han fick sätta sig bredvid mig och berätta om sin tro.
Det fick han, svarade jag tänkte att det kunde skingrade mina tankar.
Vi hade ett lärorikt samtal och det resulterade i att jag blev ägare till Mormons bok på svenska.
Den kostade den facila summan av alla mina mynt jag
ägde den dagen.
Han ställde frågan brukar du bära växelmynt i fickan?
Jag svarade jakande och då sade han att jag kunde få hans bibel
mot alla mynt jag bar i fickan.
Därför blev jag med Mormons bok den gången
och billig blev den.

Vad har då alla dessa böcker gett mig?
Kunskap kanske, men även frågor.

Koranen står där outforskad utan att ge mig någon djupare mening.
Den känns som något vildvuxet som blommar utan att ge varken
doft eller frukt i utbyte.

Att fördjupa sig i de tidiga Kristna religionerna är som att nyförälskad stiga in. Utan fruktan kliva bakom förlåten och erkänna att man är novis. Och samtidigt, utan att våga redovisa
sina hämningar.
Sorgligt nog kommer jag aldrig att få se mina skatter gå i arv med
hopp om att någon efterföljande skall vända bladen och undra vad tänkte den tidigare ägaren när han läste detta, eller varför hörnviktes den här sidan.

Recykling modeordet i dag, är som en bitter frukt att bita i.

Resultatet förblir inte alltid av godo, det mesta förblir oftast till stoft eller aska.
Som stoft. Kan inget återskapas till reell materia, som alltid förblir skrymmande.

© Bosse 21-04-03



rev av17 oktober 2017.