Med en uppgiven suck sjönk hon ner i badkaret. Den trötta kroppen omslöts av det varma vattnet och sakta mjuknade förmiddagens spänningar.

Det var ingen hemma förutom hon, och katten då. Men den sov i sin korg på fönsterbrädet.

Dropp.
Dropp.
Dropp.
DROPP.

Kranen var inte ordentligt stängd. Men fuck it.

Badskummet flöt samman och svävade likt ett skyddande molntäcke ovanför kroppen. Hon tog ett djupt andetag in genom näsan. Lungorna fylldes med luft och till hennes förtjusning reste sig brösten likt rosa öar ur det vita skummet. Eller kanske uråldriga vulkaner. Oavsett. Tidvattnet hade sjunkit undan och blottlagt de allra kvinnligaste formerna.

Hon sträckte sig efter mobilen. Skärmen var sprucken och fingrarna blöta. Men den kände ändå igen fingeravtrycket.

Press play.

Radiopsykologens lugna stämma ekade mellan de kaklade väggarna. Kanske kan en främlings problem dränka ljudet av mina egna bekymmer, spekulerade hon och svepte med handen under ytan. Badskummet bubblade och sprudlade, inte helt olikt ljudet av champagne upphällt i skira glas.

Men så kom dom likt förbannat, de obekväma gästerna som blivit en permanent installation i sinnet. Ångesten, en gammal bekant sedan barnsben. Självhatet, den där jäveln från högstadiet. Och sist men inte minst, den ständigt närvarande och påstridiga känslan av att något... Någonting är FEL.

Radopsykologen malde på i bakgrunden när hon lät huvudet försvinna ner under den krusade ytan.

Jag är Poseidon.

Hon hade alltid tyckt om att vara under vatten. Allting blir så dämpat. Ljud, tankar... känslor. En försvagad, avtrubbad genklang.

Undrar hur läge jag kan hålla andan? Tänkte hon, omsluten av hårslingor som svajade mjukt i egengjorda undervattensströmmar.

dunk, dunk....
dunk, dunk....

Hjärtslagen blev allt mer aggressiva.

Dunk Dunk Dunk
Dunk Dunk Dunk!

DUNK! DUNK! DUNK!

DUNK! DUNK! DUNK!

DUNK!!! DUNK!!! DUNK!!!

Foten snuddade vid snöret fäst vid badkarproppen. Några varv runt stortån och hon kunde enkelt lyfta den ur hålet.

Vattnet sjönk undan.

Håret låg klistrat mot hjässan, hennes andetag var jäktade och kinderna rosiga. Hon låg kvar en stund. Andningen återgick till det normala men temperaturskillnaden fick huden att knottras.

Det sugande, gurglande ljudet indikerande att det var dags. Radiopsykologen var inte färdig, men hon stängde av ändå.

Åter till vardagen, åtagandena

och livet.