Så lågt står solen och så tysta är orden medan kvällningen rätar ut sig. Skyn är ingen famn men ändå kryper någon tillrätta precis där den syns så öppet och sårbart.  Direkt och så omedelbart fattas ord att beskriva villkoren som bor i hjärtat. Att andas sakta är att känna allt. Med klaröppna tankar bärs stundens budskap och blir till en sång som ingen kommer höra från någons läppar. Att känna den stora värk som rör sig vågat och intensivt på toppen av hjärtslag.  Att se sig över axeln och inse att man tappat ett språk är ett sätt att bättre förstå talet som utgår från hjärtat. Så kom alla förvildade ord och sansa er inför friheten och solen som lägger sig senare för var kväll. Det går att bli hel fast delar av hopp släppt taget.