Jag är blott en människa,
född, uppvuxen utan silversked i min hand.
Pappa var en hårt arbetande man
min mor, nej jag kallar henne inte mor utan
jag använder hennes namn Anita, för hon har
aldrig varit en mor för mig någonsin.
Men jag växte upp under ganska tuffa förhållanden,
med mycket våld, mest psykiskt/verbalt men också
hårda slag från Anita.
Min barndom bestod mest i att
jag satt på mitt rum och grät, förvägrad min
middagsmat och att skriva på ett papper 100 gånger
i rad: "Jag är dum"
Och anledningen till det?
Jag förstod det aldrig under min uppväxt,
men det kunde vara små saker, som att jag kom
hem 10 min för sent från skolan,
att jag var för glad
att jag var ledsen
att jag inte tyckte maten var god
att jag var rädd för elektricitet och
var livrädd för dammsugaren mm.
Jag skulle nog kunna rabbla upp många andra saker
men det är egalt idag,
eftersom Anita sade upp bekantskapen
med mig för ca 35 år sedan.
Hon sade i korta ordalag: Jag har aldrig velat ha dig,
aldrig älskat dig och tycker inte om dina ungar
(hon sa inte barn) för ungar var i hennes värld något sämre.

Varför skriver jag nu om detta?
Vill jag ha klapp på axeln, tycka synd om mentalitet?
Nej jag skriver för att lätta på mina egna inre demoner
som visar sig då och då i form av minnen, ett fotografi
en doft en maträtt eller en människa
som påminner mig om Anita.
Jag har i hela mitt liv saknat en mamma att få
komma till med min glädje och mina sorger.
Att få en kram och höra "det ordnar sig"
låta mina barn få känna sig lugna och trygga hos
sin mormor, bli bjudna på mormors hembakta sockerkaka.
Ja det är många saker som har etsat sig fast som
små ärr i mitt inre, de kommer alltid att finnas där,
men de blir mindre och bleknar med åren,
men vikten av att ha någon som man kan lita på
när man växer upp, någon man kan
luta sig emot och känna sig trygg med,
är nog bland det viktigaste i vår uppväxt.
Idag är jag mamma till fyra underbara barn och
sex barnbarn, och jag har funnits och finns där
för dem så länge jag orkar och kan, och så länge de vill.

den biten har jag saknat när det gäller Anita