Staden dallrar, som burken med slantarna i hos tiggare, vandrande siluetter kastar staden i skugga efter vana och tvång, trängs med lösdriveriet - fienderna runt omkring - men hjärtat tillhör den fattige, den vars livstråd och varenda del hålls oviss. Inte längre en strimma magin över stan, som om någon hållit en glaskupa ovanför med färger som skiftar; istället en man med gitarr i ett trappuppgång får staden att vakna till liv, hans fotspår är ritningen av staden. Den har alls stil att gå