Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

I en nyanserad skugga av sarkasm

I en nyanserad skugga av sarkasm

Alla runt bordet tystnar och sneglar på varandra. Det är något i mig som säger att de kan läsa varandras tankar. En särpräglad typ av fjärrkontakt som bara de kan förstå. Denna gång hade Felix bestämt sig för att inte ingripa, och det är jag lättad för. Han är fortfarande öm i ryggen, men han tror att jag inte märker det. Jag vet ju om att han hatar tjocka luvtröjor, och den där knallgröna, noppriga, urtvättade sammansättningen av elände har han växt ur för länge sen. Dessutom är det varmt idag, säkert 18 grader i alla fall. Men, Marianne, han vill ju bara att du inte ska oroa dig? Men, min ängel? Tänk om den skaver? Tänk om det blir infekterat? Tänk om det blir markanta ärr?
Jag vet inte. Men något jag vet är att han blir omplåstrad i mitt hjärta, varje morgon och kväll, trots att både jag och Felix kan ta på den övertydliga vågen av att det är lönlöst. Men jag gör det så gott jag kan. Varje gång. Det slutar ju aldrig blöda. Vart enda sår kan vi lägga om, vi kan badda med apotekets dyraste alsolsprit, men kniven i hans rygg av den han ska kunna luta sig på i livet går inte att dra ut. Men vi gråter tillsammans, och det är det viktigaste.
Martin harklar sig och spänner sin blick. När jag är på väg att sucka bromsar jag mig själv och håller andan i några sekunder. Mitt hjärta slår snabbt, väldigt hårt. Så hårt att mina hjärtslag slår som lyckliga toner i mina öron. En vacker sång om fred som räddar mig, precis som i en saga!
Varje steg mot tvättstugan blir tyngre och tyngre. Förr gick benen i lås, som att min kropp försökte lura mig att jag inte längre visste hur man gick. Men det vet jag ju? Martin följer mig tätt, och hans andetag i nacken får mig att rysa. Det är så härligt. Han slår igen dörren med kraft och vänder sig mot mig. Jag fnissar åt tanken att jag en gång brukade hoppa till av det plötsliga ljudet. Han vill att jag ska göra det, det ser man på hans olycksbådande ögonuttryck. Han tycker inte om när jag beter mig beständigt. När jag är härdad av förnedring, härdad av alla slag, när jag är härdad av det faktum att det faktiskt inte är en mardröm den här gången heller.
Hans isblåa, vedergällande, men extremt euforiska ögon i mitt tycke, är svåra att ogiltigförklara. Precis som ett duntäcke under vintern året om. Jag tycker om att reflektera runt tanken runt hur ovärderliga de är. Speciellt när det känns som att han aldrig riktigt tänker på det själv. Jag får en sådan outhärdlig ångest av att ens tänka på hur det skulle vara om han aldrig låter mig se dem igen. Aldrig, aldrig notera för mycket, aldrig någonsin.
Han tar tag i min arm hastigt och i farten ner mot golvet slår jag i huvudet i kanten på tvättmaskinen, men konstigt nog är det inget som fångar min uppmärksamhet. Jag känner ett hårdare grepp i armen och spärrar upp mina ögon i läglig stund till att han observerar min reaktion. Det är sällan mitt skådespel fungerar längre. Han känner mig allt för väl. När jag inte lyckas vinna kampen över mina reflexer i armarna då han höjer sin näve vinner ögonlocken också. Mot min vilja sluter jag mina ögon.
Mina ben, som för 20 sekunder sen var tunga som bly, tas till fånga och blir till fluffiga videungar. Jag känner mig varm, kanske är det sommar? Kanske är det vår? Solen som lyser varm gul och korall i en genialisk skugga tillsammans går sakta ner bakom det höga solrosfältet framför mig. Mina händer dyker ner i det fluffiga gräset, som de här och nu är ämnade för. Jag känner mig glad. Får jag känna mig såhär? Är det kanske för verklighetstroget för att vara för mig?
Jag sitter på en röd- och vitrandig filt. En sådan som inte sticks, den är så behaglig. När jag ser röd blir jag lycklig, det är därför den är röd. Behöver det vara mer krångligt än så? Mina ögon är trötta och avslappnande, som efter en lång helg när jag var liten, oskyldig och känslofylld, med massor av skratt. Bara några meter bort står ett stort persikoträd. Frukten hänger i klasar, som vindruvor. Fast de är mycket större än så. Säkert likvärdig tyngd med en fylld matkasse på ICA. Det får mig att tänka på vårt äppelträd i trädgården som vissnat. Jag vet att pojkarna är besvikna, och vill att vi planterar en ny, utan att de behöver säga något. De vet att jag vet. Jag lovar att jag kommer hjälpa dem med det. Ett jättestort! De mest kvalitativa, dyraste frön som det går att hitta på Ruts blomsterhandel! Det ska dem få. Mina änglar.
Jag frågar mig själv varje dag om de kommer att förlåta mig. Min slutsats som aldrig avslutas säger mig att jag är kanske är berättigad någon glimt av förståelse. Det räcker gott och väl, så länge de värmer sig i mina armar någon dag. Min längtan till dess känns annorlunda. Jag vill inte höra hopplöshet, jag måste sluta med det. Inte igen, det går inte. Alla minnen inte kommer vara som vanliga. Åren kommer aldrig att sudda ut dem. Tydligheten kommer vara för en evighet, det vet jag, men nej, det är inte försent. Snälla, låt det inte vara försent… Men, Marianne? Kanske blir varaktigheten en visdom i väntan på framtida bekymmer? Jag hoppas det. När allt är över då jag tagit mig mod så kommer vi att sitta på himmelens mjukaste moln tillsammans, ifred. Bara vi. Vi blir aldrig ledsna igen. Åh, vi kommer bli så lyckliga! Mina älskade änglar.
Mina händer fryser plötsligt till tunga, maffiga istappar som välter ner mig i gräset. Alla oerhört saknade färger lossnar som rost från himmelen ner i ett maskhål i marken och syns aldrig en kontur av igen. Värmen i hela min kropp avtar som en rutschbana i 90 grader, och jag faller ner på det kalla klinkergolvet. Var jag inte iväg längre än såhär? Måste jag tycka att det är otäckt? Det mest okända gör mig som mest trygg nu för tiden. Jag önskar att jag bara kunde lära mig snart. Varför kan jag inte bara lära mig snart?
Martin verkar oroad över något. Han går fram och tillbaka i detta lilla rum, fullt av alla trasiga altanmöbler vi ställt undan. Det är som att varken jag eller möblerna existerar för honom i denna stund. Handdukar och papper flyger runt i kraften av det nonchalanta hasandet. Trots all denna oreda, och min konstanta vilja till att få lite bättre ordning i huset, så är det ändå inget som fångar min uppmärksamhet. Ett blåljus reflekterar i fönstret ovanför strykbordet. Jag hukar djupare och böjer ner mitt huvud. Jag är så förvirrad, men samtidigt också vet att jag skulle vara förtretlig om jag skulle fråga vad det är som pågår. Jag chansar på att låta bli. Min andning låter för högt, men jag är för andfådd för att stoppa nu. Martin, i sina tankar i bubblan av stål, stannar upp och med all kraft han är kapabel till, slår sitt ena öga med knytnäven. Han är trots sin spinkighet väldigt stark. Detta var ett slag av listighet. Det ser jag. Han uttrycker ingen smärta, varken verbalt eller fysiskt. Som om det vore en vardaglig handling. Han böjer sig ner, skjuter undan mig och speglar sig i tvättmaskinsluckan. Det är svullet, alldeles rött. Tror inte han hör hur högt jag andas. Det är något annat som står i fokus. Jag hör tunga, bestämda trappsteg på verandan. Det knackar hårt på dörren.
Jag faller ur min huk i kaosartad stress, och räcker fram min hand för att få hjälp till att ta mig upp från golvet. Martin kollar på mig som om han vore en ägare till en byracka som slitit sönder hans ny-stulna favorit-sneakers, men lyckligt nog väljer att svälja en temporär nypa stolthet och tar min hand. Jag känner värmen i hans fysiskt lena, men mentalt blodiga händer. I farten mot ytterdörren stirrar Martin snabbt på mig samtidigt som han biter sig i läppen. Nu bör jag vara beredd på frågor och svar, men helst inget alls om han skulle få välja. Så brukar han säga i alla fall, så jag tror att det gäller även nu. Det finns ingen tid till att diskutera, och det råkar även vara den mest dyrbara tiden jag kan få. Snälla, ha ett överseende om inte så är tanken. Jag kan säkert rätta till det, och om inte så kommer jag ge dig det ultimata utrymme du har rätt till. Jag nickar samtidigt som jag drar åt min cardigan med mina asplöv till händer.
I samma veva som Martin öppnar dörren, tar jag tag i min rosa ”mamma”- kaffekopp, som jag hade ställt på hallbyrån tidigt i morse. I dörröppningen står två långa, kralliga poliser. Samma poliser jag träffade när jag hämtade upp Martin på tillnyktringscell förra veckan. Jag känner mitt hjärta slå ett generöst antal grader mer eldfängt. ”Hej, Martin. Hur står det till?” säger den ena, mörklockiga polisen och flinar hånfullt. Jag försöker se avslappad ut, men mina hjärtslag gör mig svimfärdig. Martin svarar hastigt och stadigt som från ett välkänt manus ”Bättre idag!” med ett leende i utmärkt bredd. Poliserna sneglar på varandra dubiöst, varpå han rynkar pannan och fortsätter ”Fint att höra, Martin. Nu tänker jag att vi tar det kvickt, inga konstigheter. Det är så att vi har fått en anonym orosanmälan som grundar sig i att det ska ha hörts skrik och gråt ifrån ert hus”. Martin vänder sig bakåt och kollar på mig häpet. Med uppspärrade, förbluffade ögon traskar jag fram för att ställa mig bredvid Martin vid tröskeln. ”Ingenting mer spännande än att jag lyckats krympa hela tvätten” säger Martin och pekar på sitt blodsprängda öga, i en nyanserad skugga av sarkasm och förlöjligande som inte helt otippat tog deras charm till fånga. Trots att svullnaden helt klart är tydligt nykommen och bisarr i högsta grad, verkar stadens mest propra poliser inte vilja intressera sig i att ifrågasätta.
Jag tar en klunk av det iskalla, lite för bittra kaffet i ett tappert försök till någon typ av tindrande ro medan jag med andra handen klappar Martin på ryggen mjukt och harmoniskt. Hans t-shirt är fuktig. Inte kan väl han vara nervös? Det finns säkerligen någonting skickligt under en strukturerad baktanke i det med. Det kan inte nervositet. Det är ilska. Inom loppet av en minut kommer hysterin.
Åh, jag önskar att jag bara kunde våga visa dem min skräck. Det hade räckt med en försiktig blick som kan tala om att jag är under överlevnad. Men jag är inte, och har aldrig varit kapabel till förnuft. Att ta chansen jag sällan får. Jag vågar aldrig, kanske älskar jag honom för mycket?
Stämningen går alldeles utomordentligt ifrån hot till fred i ett snillrikt kallprat. De blåögda poliserna far iväg i vanlig ordning som utmattade ämbetsmän. Stackarna, icke mödan värd.
När vi inte längre hör motorn smäller Martin igen dörren och det breda leendet pyser ut som vattenånga genom dörrspringan på den exakta sekunden. Jag fascineras ofta över hur han i de mest arroganta stunder av ringaktning, rör sig så snabbt. Denna gång hör jag ett skorrande knak i min nacke, som toner i en vacker sång om fred som räddar mig, precis som i en saga!
Mot min vilja sluter jag mina ögon.




Prosa (Novell) av ung.skribent
Läst 153 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-04-11 20:22



Bookmark and Share


  Minkki VIP
stället med kring och runt, där skulle jag stryka det första runt, senare kommer rader med många i, i, i, också där känns något/några av dem inte riktigt höra till texten, snarare störa den. Som helhet är texten stark både till sitt innehåll och sin uppbyggnad. Detta sagt efter en enda genomläsning. Tack att Du ställde frågan, jag skulle annars ha missat Din novell!
2021-04-25

  Monica Lindgren


Jag upprepar ofta vissa rader i dikter för att, som du säger, understryka, betona något, men ibland bara för att det låter vackert. Är för trött att läsa din novell nu, men jag ska göra det imorgon!
2021-04-21

  Monica Lindgren


Jag upprepar ofta vissa rader i dikter för att, som du säger, understryka, betona något, men ibland bara för att det låter vackert. Är för trött att läsa din novell nu, men jag ska göra det imorgon!
2021-04-21
  > Nästa text
< Föregående

ung.skribent