Åh kom, alla krafter, fördriv
till skogs
de syner av sorger som korsar mitt liv
Väck upp lilla ugglan till kväll
dess sans
och söv vårens dunster inunder vår päll
Ge akt på farandes steg!
Är det min väg
att vara den som ni långt bakom er lämnade
för blotta saknaden synbarligt ämnade
en stackars spökhäst av jord

Att stampa i mullen, bli kvar
på plats
och undra och fråga sig varför och var
är lättare talat än gjort
Sök ord
tills allt som var öppet har blivit försport!
Det känns att bli hästen på släp
utan ett rep
och sakna galoppen så vilsen jag anade
Var man av ropen i huvudet varnade:
Här är en spökhäst på väg!

När mullen blir gyttja och dy
så mjuk
att nästan är omöjligt över den fly
hörs likväl det snabbaste tåg
på flykt
och ingen vill minnas var hållplatsen låg
Det frustar från mule och vrår
Ensamhet får
den spökande hästen att vrida och vända sig
som om den sökte ur tyglarna bända sig
just som om bunden den var

Min skimrande manke blir matt
och brun
Var lav börjar önska att de på den satt
De skulle då växa och gro
på mig
Jag skulle dem bära med ben över bro
De följde mig hem till mitt bo
får jag väl tro
att mata med minnen jag skydde och hatade
om hur jag blev den som samtliga ratade
blott för min långsamhets skull

Åh kom, alla krafter, fördriv
de år
som skiljer en spökhäst från en som har liv!
Hör ugglan som påstår att natt
är dag
Då skulle förmodligen ni veta att
en spökhäst blir den som får gå
den som får stå
i mullen, bedrövad och otåligt stampande
samma kvadratmeter envetet trampande
Spökhäst kan var och en bli.



7/4 2021