Inuti schackt där den det bottenlösa skrattar tillbaka där musan lever och räknar dagar och ler av eld, smeker sitt lår och kyler sin blick i spegeln- ser jag poesin; matematiska broderier som sammanlänkar oss -
och jag ser minnena i den drömda världen drunkna i bokstavslösa ord när jag säger sanningen -
Mitt hjärta har burit världen så det blivit hårt som diamant.

Sen flyr jag platsen med vindens ridå som horisont dansar korparna men innan hinner jag säga; du skulle passa som en magisk monolit på kyrkogården som just när vinden kysst en och lutar sig tillbaka som åskådare. Och vårens grenar svajar som i en drömd målning.