idag börjar jag lägga vår vikt på vårens

tonmorgon som vitt dagg och vår sol på husens tak,

ropade måsens familj och den madrigalsången av honung,

träden knoppar upp i den milda vinden över mattan av den blåsippa,

covidens krönikan är skriven av dem som förrådde.

kulturella abscesser ger bitter smak och hävdar meningslösa lektioner.

hjärtat av en dåraktig poet med ett överflöd av iver är i hans mun

men en vis mans mun ligger i hans hjärta, och det är vad han ska känna.

och igen böjer jag mig för den blåsippan och jag väljer bara, naturen,

den enda pålitliga poetvännen som inte lämnar dig hemsökt utan bara uppfriskad inspirerad i skrivande nyansord för ord.

helst icke-exotiskt språk odlat i nordisk träsk.