Del 2


Passageraren satt i fåtöljen med känslan av burken med sand i knät. Det var en personlig tingest som brukade vara placerad intill den blålysande instrumentbrädan, eller vid sängen i aktern. Sandens vikt motsvarade ett kilo. Glasburken eller cylindern tillförde något hekto. Innehållet, de små kornen, skimrande i svart och vitt. Diabasmarmor var klassifikationen. Den magmatisk-metamorfa bergarten hade malts ner och varje litet korn var i samma storlek. Handen sjönk in i sanden. Badade i det torra. Små fasta men följsamma vågor bildades, de höjdes och sänktes i burken när handen rörde sig i sakta svepande drag. Fårorna i handen och fingrarna stötte ständigt på nya korn, det totala antalet sköljde över knogar, naglar, handloven.

Utanför farkosten, från ett obestämt avstånd gnistrade en grön fjärran stjärna till. Lika hastigt höljdes den sedan åter i det gråsvarta halvdunklet. Men mer ljus behövdes inte för att samtliga sandkorn i burken skulle bli genomskinliga för en sekund. Miljoner sandstjärnor bildades som en omedelbar respons på den första. Några av sandkornen följde med handens konturer på väg upp ur cylindern, innan passageraren klappade av dem och ställde tillbaka burken.

Passageraren tryckte ner två knappar bredvid varandra på den blå panelen och förde en spak snett neråt. Temperaturen sjönk ett par grader och duster av cirkulerad sval luft puffades ut i hytten.

Tre planeter, två av gas och en av sten, simmade fordonet förbi det kommande epochåret, allt medan passageraren vilade djupt i sängen.

30 gånger 3 armhävningar. 30 gånger tre benböj. 30 gånger 3 major. Gymnastiken skedde i makligt tempo i fordonets mittdel. Kroppen hann vänja sig vid rörelserna. Kranen i köket fräste till. Den första portionen vatten inmundigades snabbt. Den andra likaså. Sedan extraherades ägget från den ångande strukturen. Saltet och pepparn materialiserades efter det. Det gav en behaglig mättnadskänsla, kanske i synnerhet efter kombinationen sömn och aktivitet. En viss törst gjorde sig fortfarande påmind. Lingonfilen släckte den någorlunda effektivt.

En del av avträdets restprodukter slungades ut i rymden från bidén, men lejonparten återfördes i energiomvandligsprocesser till köksavdelningens partikelarrangör.

Handtvätt. Ansikte. Kroppsdusch. Byxor. Skjorta. Mössa.

I fåtöljen. En bekväm position i den bekväma möbeln. Gestalten fingrade på instrumentbrädan och drog ut en spak. Ett relä slog om och ett svagt surrande, som nästan påminde om en vind, försatte fåtöljen i ett läge som kunde skapa associationer till att befinna sig i mossa eller trögflytande vatten.

Vilket i det senare fallet var särskilt passande då passageraren kom ihåg den röda maneten i den andra, större, glasburken, ovanför förens fönsterparti.

Den lilla rubinfärgade organismen rörde sig följsamt i vätskan. Den drog ihop sin kropp den ena sekunden, för att i nästa blåsa upp sig något som en sorts ballong och sedan åter smalna av i en böljande dans. Det var nästan hypnotiskt att bevittna. Ibland kom den helt upp och ner eller vände inåt burkens mitt, så snart den kände kontakt med glaset. Passageraren visste att medresenären helst föredrog att vara i fred och inte bli upplockad, utan simma, sväva, av och an i lugnan ro.

Passageraren hade för delen inte kunnat göra något annat. Sömnen hade åter sköljt in och tagit över stafettpinnen efter maten och motionen.

I drömmen var skogen. Träden omgav i alla riktningar utan ände. Drömmaren visste att skogen visste, för egentligen var de samma. Lavarna och vinden också. I långa drag svepte och snirklade brisen runt de otaliga granstammarna. En fågel visslade till. En osynlig å.

Av någon anledning rörde sig passageraren bort från skogen.

I nästa stund var det något annat som förflyttade passageraren. Det var först när den blev avsläppt som passageraren upplevde den gigantiska bebisen. Något annat var inte möjligt att veta. För nu var platsen och tiden totalt okänd. Ljusår, avståndet var omöjligt att avgöra, det kunde vara ett annat multiversum. Om det ens fanns ett var eller ett när här. Det gråa något suddade ut allt. Utom den upplevandes system för informationsbearbetning. I det var minnet intakt. Om det skulle fortsätta vara så var det värre än döden. För att minnas livet, det som hade utgjort det, och att det inte skulle finnas här, var inget liv.
- Snälla, det som var livet i livet! Jag önskar inget annat än det! Min enda önskan i existensen! De är mitt hem! De är jag! Jag vill bara ha kärlek att ge.
Att komma tillbaka från detta solitära tillstånd verkade fullständigt omöjligt, otänkbart, ofattbart. Men minnet började istället hjälpa. Bilder skapades i hjärnan. Tydliga, rörliga, levande bilder som påminde om enhetligheten. Ja, bilderna fanns, det måste betyda något! Kunde det på något vis hjälpa? Med all sin sammanlagda viljestyrka, sitt yttersta fokus, sin innersta uppriktiget, hoppades och önskade passageraren det den sagt. Den sittande jättebebisen plockade upp passageraren och förde gestalten tillbaka. Om samma sak skulle ske ett andra tillfälle, skulle det vara det sista?

Epochmånaden avrundades och passageraren ryckte till i fåtöljen. Det brummade till i kupén och farkosten krängde omärkligt svagt till, på samma sätt marken gör av ett steg. Den röda maneten skälvde till i glasburken. Ingen tydlig rörelse i sandkornen i behållarna.

I området flöt tre månar förbi. Satelliternas bångstyriga banor och rotationer hejdades av deras planets osynliga koppel. Den fanns i schaktet bakom skeppet, gråröd i månarnas skuggor. Solsystemets stjärna lyste bara upp det som kunde reflektera dess sken. Interiören lämnades i en svag dager. Instrumentpanelens blå glans fick de ångande dropparna i kökskranen att likna miljoner gnistrande safirer, innan de ansamlades till en halv liter vatten. Passageraren släckte sin törst. Drömmen stannade kvar i medvetandet. Halvlitern vatten räckte inte, en liter till blev det innan två ägg, kaffe med honung och en bit ost följde till middag.