jag sitter i min ensamhet och tittar i fasbook 

och skriver Messenger  till olka peroner i min 

närhet och väntar på svar som aldrig kommer 

jag ser mej blind i en tom ruta och väntar . men 

alla har ett liv utom jag för jag har förslösat min 

möjlighet att leva det liv andra gör är det straffet

all tom tid och ensamhet . jag tycker inte synd om

mej skälv men jag trodde aldrig att den smärtan

av tomhet kunde bli så intensiv i min ensamhet 

inget att göra ingen att prata med i från den tid

som var så vacker och fridfull för sinne och själ .

det känns som min värld falla sönder i bitar som 

krossat glas omöjligt att limma i hop igen till den jag 

en gång var som lever så starkt i mitt mitt minne kvar .