Del 3


Passageraren puffade ut lådan under sängen där det lilla elpianot fanns, förflyttade sig till den fria ytan i mitten av skeppet och tryckte samtidigt ned två vita och två svarta tangenter. Musiken strömmade runt omkring. Melodin studsade mellan väggar och golv och tak. Ljudvågorna bildade en egen rytm, som inte bara passageraren stod för. Det var en akustik som bildade en ny musik. Ett sövande eko i en livmoder av järn. Passageraren somnade på nytt. Föll i dvala.

Ett epochdygn senare vaknade passageraren på farkostens golv. Elpianot låg bredvid. Musiken hade tonat bort, men återkom tillfälligt när passageraren greppade elpianot och råkade skapa ett ackord, samtidigt som instrumentet placerades i sänglådan.

Sängen bäddades. Några hopp på den fria ytan. Sedan fåtöljen. Bilder av skog. Den röda maneten simmade. Passageraren var varken törstig, hungrig eller pigg. Men tiden var oändlig och infotainmentdatabasernas innehåll likaså. Det var inte en fråga om sinnesstämningen skulle svinga tillbaka. Skeppet hade jämt någon sorts rörelse, oavhängigt tillvaron ombord. De flimrande punkterna sände ut sitt pulserande ljus, den ena svagare än den andra. Omväxlingen i det gråa mellan stjärnorna var inte lätt att varsebli, men det var möjligt att den existerade. Om ledan fanns, fanns en sorts variation i den. Fåtöljen var ofattbart idealisk.

En förflyttning av en frusen blick från ett mer statiskt perspektiv.

I skeppets närområde seglade en liten himlakropp förbi. Näst intill rakt ovanför farkosten. Den minimala planeten roterade mycket sakta runt sin egen axel. Passageraren reste sig på yrvakna ben. Huvudet uppåt. Händerna tog spjärn mot instrumentpanelens hörn. Men rörde också vid glasburken. Den välte åt sidan. Sanden av diabasmarmor strömmade ut. Kornen rann ner bland knappar, reglage, rattar, hjul, sladdar, energibaser. Elektriska system kortslöts. De mekaniska grusades. Små blixtar och sprakande eldar sköt upp ur instrumentpanelen. Skeppets krafter sinade, men upphörde bara på vissa delar. Den lilla planetens gravitationskrafter tog vid. Farkosten dalade uppåt.

Skeppet genomborrade planetens purpurfärgade atmosfär som en pil genom en bubbla. Ljuset förändrades i ett blekt dunkel. Snöstjärnor och eldsflammor ersatte varandra i svindlande hastighet på hyttfönstret. Allt skakade men hölls likväl på plats inuti farkosten. Utom passageraren och elpianot. Instrumentet for förbi huvudet, badrumskranen, kökskranen och smällde in i sängavdelningen. Alla toner spelades samtidigt när pianots komponenter pulveriserades. Passageraren uppbådade all sin energi och nådde glasburken med maneten. Den skyddades från stötarna i passagerarens famn. Passageraren var den som därefter dundrade in i den bortre väggen. En kort stund senare kom det verkliga nedslaget. Dånet var en tystnad. Orörligheten var som ett skippat hjärtslag, en fullständig utandning. Allt mörknade.

Epochtimmen hann inte fullbordas. Slummern upphörde innan dess. Passageraren var vaken, maneten i famnen likaså. Farkostens basala registreringssystem var intakta. Det fanns information i omgivningen. Mer information än så behövde inte passageraren. Dörren öppnades. Förflyttning i världen. Ett sorts gyllene ljus. Syre, temperatur, gravitation, luftfuktighet, tryck, atmosfär. Lila gräs, buskar, träd. Farkosten i en grop. Metallmeteoriten.

Passageraren rörde sig mot en kulle. Där fanns något. Bredvid en stor sten, ett fotografi. Passageraren kände igen sig som barn. Ett glömt språk ljöd.
En bit bort någon. Eller? Jo. Personen rörde sig närmare.

- Hej.
- Hej.

Det syntes inte.
Alltjämt.
I varandra blir de till.