Jag har burit henne till sängen. Skött etiketten. Gjort jobbet. 

men inte varit närvarande en enda sekund. Men jag är trots 

allt nöjd. velat väl. Kämpat fast jag dessa kvällar 

enbart är i stort behov av vila. 

har varit tillräcklig. Good enough. 

Jag har kokat korven. Diskat allt. Knäppt knappar och kommit 

varje gång som flickorna behövt mig. Jag har satt vissa gränser 

som att inte velat delta i lekarna. De behöver öva, vara i och 

jämföra. men jag har lyssnat till dem, sorterat rett i och 

tröstat. Min enda längtan var att få en halvtimme med 

benen på en säng. Den jag inte fick förrän nu. 

Jag längtar efter längtan. I brist på den kan vilken flykt 

som helst få duga. Men glömmer inte ljusen. Aldrig dem.
Hoppet om att 

en dag göra om min dag idag och ordna livet så att all kraft 

finns kvar så närvaron färgar sig i små människors ögon och 

nuets darr vibrerar under våra skosulor. 

Hon vet det rör sig om detaljer. Alltid dessa små. Om rutiner 

små små ordningsamma flöden. Få sova och aldrig någonsin 

få lägga sig intill den där gränsen. Hålla avstånd till den. Vara 

rädd om sig. På allvar.