Min fru och jag hade seglat från Stockholm kvällen innan och anlöpte Ryska bukten på Gotska sandön på förmiddagen dagen därpå.
Det gick fort den sista biten, vi tog ner storseglet och seglade långsamt in mot land, ca 300 m från stranden fällde vi ankaret. Vi hade läst att sandbotten utanför Gotska Sandön kunde vara ganska hård så vi använde vårt största bruce ankare som brukar ge bra fäste.
Klockan var redan elva, solen stod högt på himmelen. Vi var dödströtta efter nattseglingen och lade oss på varsin koj för att sova. Efter ett par timmar vaknade jag med ett ryck och viskade i hennes öra, jag roar in till land och kollar. Vädret var underbart, åt norr såg man den låga tallskogen och kritvita stränder, det såg lockande ut.
Vår dinge var av aluminium ganska liten och rank. Jag rodde försiktigt in till stranden, ville inte störa fågellivet, allt var tyst och lugnt, nästan kusligt.
Ryska kyrkogården ligger ganska nära stranden. Tjugo ryska sjömän ligger begravda där efter förlisningen av örlogs ångklippern Wsnadik i en förödande vinterstorm år 1864.
.När jag närmade mig kyrkogården hörde jag ett swisande ljud bakifrån och kände hur det stack till i huvudet. En svart fågel lyfte upp i luften och vände om för ett nytt anfall . Jag sprang så fort jag kunde till närmsta träd och gömde mig bakom det, träden var mycket smala men gav ett visst skydd.
Nu nöjde sig den svarta fågeln med skenanfall, den flög rätt emot mig och men väjde undan i sista minuten för att inte krocka med trädet.
Att jag skrek och skränade och viftade brydde den sig inte ett dugg om.
Hur skulle jag ta mig helskinnad till stranden och jollen?
Tittade mig omkring efter någon gren eller pinne, såg en ligga en bit bort.
Direkt efter ett anfall sprang jag så fort jag kunde till pinnen under tallen. Jag hann nätt och jämt fram då ytterligare några fåglar gjorde en störtdykningar mot mig, men nu stod jag tätt intill tallen och viftade dessutom frenetiskt med pinnen så de kom inte åt mig.
Flera fåglar hade nu dykt upp, de var alla svarta och väsnades förskräckligt. Jag försökte räkna dem, de var minst tjugo stycken
En tanke slog mig plötsligt de kanske försvarade de tjugo sjömännen i gravarna bredvid och var deras gastar, kusligt.
Bestämde mig att göra en utbrytning, fäste en näsduk som jag hade i fickan överst på pinnen höll den högt upp och började springa mot stranden.
Flera fåglar gjorde störtdykningar, men när jag kommit en bit på väg slutade de anfalla. Jag hade tydligen lämnat deras område, kyrkogården. Jag lämnade pinnen på stranden och rodde ut till båten.
Värst vad du blev borta länge sade min hustru, jag berättade vad som hänt och att det var gastar från de drunknade sjömännen i form av svarta fåglar som försökte jaga bort mig från deras kyrkogård.
Hon tittade misstroget på mig, du skojar, nä titta så får du se, men inga fåglar syntes till.
Det är sant sade jag, de jagade mig och jag fick skydda mig med en pinne, den ligger fortfarande kvar på stranden med näsduken jag glömde.
Visade på mitt huvud, där syntes ett rivmärke efter fågelns klor.
Du kan ju ro in själv och kolla och samtidigt hämta min näsduk föreslog jag.
Hm, nej jag tror jag avstår fick jag till svar.
På natten började det blåsa, vinden hade vänt och båten började gunga oroväckande, min hustru hade också vaknat. Bäst vi ger oss i väg sade hon, jag nickade.
Några mer ord behövdes inte, vi visste var och en exakt vad som skulle göras
Vi startade motorn hissade ankaret och tände lanternorna.
Körde en stund för motor men stängde sedan av den och hissade seglen.
Efter ca två timmar kom vi till hamnudden och kastade ankar. Det låg en båt uppdragen på stranden det var det enda tecken på mänskligt liv vi sett hitintills.
Det hade börjat ljusna, vi var dödströtta och lade oss att sova.
På morgonen när vi vaknade såg vi någon som rörde sig på land, vinkade men han eller hon såg oss inte. Efter frukosten rodde vi iland med jollen.
Det fanns en stig upp mot bebyggelsen, där fanns flera hus och byggnader och även möjligheter att övernatta. Efter ett tag hittade vi tillsynsmannen.
Han visade oss runt och berättade historier om gamla händelser på ön.
Jag berättade om vad som hänt vid ryska kyrkogården, han ruskade på huvudet , "så är det, jag går aldrig dit" sade han.
Det spökar här också berättade han , Petter Gottberg, han och hans fru lockade fartyg att stranda med falska bloss plundrade och sköt besättningen. De blev till sist fällda och satta i fängelse.
Madame Söderlund en legendarisk Gotska Sandö bo spökar vid fyren varje fullmåne sade han allvarligt. I tjugo år bodde hon vid Gården ensam med sina två barn i slutat av artonhundratalet.
Vi gick runt och kollade på den gamla bebyggelsen, kapellet fyrmästarbostaden
och alla andra hus.
Vi försöket tänka oss in hur det var att leva och försörja sig på denna ensliga ö förr i tiden.
SMHI hade lovat vackert väder ytterligare ett dygn, men sedan skulle det bli sämre med ökande vindar och även risk för kuling.
Vi rodde tillbaka till båten hissade segel och lade kursen mot Fårö.
Efter en fin seglats anlöpte vi den lilla fiskehamnen Lautershorn på eftermiddagen.
Det var tomt på båtar denna tid på året vi hade redan kommit in i September. Endast en gammal fiskekutter låg förtöjd där. Inte en människa syntes till. Vi tog långa promenader bland fåren som syntes till här och där i det vackra öppna landskapet.
På natten vaknade vi av att det riste i masten, kulingen hade slagit till.
Vi lyssnade på ljudet av vinden och njöt av hur skönt det var att ligga tryggt förtöjd i en skyddad hamn när det stormade utanför.