Sjukhuset fick en annan färg,

Det var inte längre jag som greppade tag om livet och försökte dra mig upp.

Det var du.

Men inte kunde du längre kämpa som jag.

Det var försent, det fanns inte längre något liv att försöka dra sig upp till. Det rann ner för snabbt.
Ditt timglas hade plötsligt bara några minuter kvar, sanden rann iväg lika snabbt som livet.

Jag önskar att jag kunde göra något.
Men det fanns inget annat jag kunde göra,
förutom att greppa tag om din hand,
och hoppas på att själen din hittar dit du vill.