Nattens svartsvets
bränner skåror
i gammelrynkade ansikten
som väntar på bortgång

Avvikelser registreras
i hudveck
som vecklas ut och sluts,
som gälar i Sargassohavet

I senkomna väckelser
vacklar avvisade
vid hospitalens portar

Vi vistas vantrogna
vid våra vårdagjämningar,
värker vidare,
wokar vadare;
strandpiper med vadarna,
transiter vid Saimaa,
som lämnar hieroglyfiska meddelanden
i strändernas sand
på Sune Karlssons barrsvarta fjärranöar
i medio av åttiotal

Minnen rullar in
som gravitationsvågor
över pannbenen

Paleontologiburna
bär vi av
över oöverskådligheten

Det susar milt, opersonligt,
överallt, över allt