Prästen sa:

Vi har alla samlats här idag
för att klockan nu klämtat sitt sista slag
men innan vi börjar, så undrar jag
om någon vill ta ordet i beslag

Och jag kände hur allt omkring mig brakade – krasade
hur ångesten i bröstet smakade
benen under som skakade
och hur mycket jag faktiskt hatade att vara här idag

Men jag pratade – stammandes stakade fram:

När jag nu ser mig runt omkring
verkar värdet på en människa ha samma värde som på ett livlöst ting
…precis ingenting
åtminstone för de som inte längre värdesätter någonting

Ni som sitter här framför mig ger mig kalla kårar
ni är alla själlösa dårar
med era saltade kinder av färglösa tårar
och det sårar mig

Sen tystnade jag…

Och prästen han harklade, hostade
högtalarna sprakade
jag visste att det jag nyss sagt verkligen skadade
att alla var skakade

Men inte ens en liten uns av mig kände någon skam
när jag sen långsamt till kistan stegade fram
när jag la ner min hand och beslutsam sa
– hon hade inte varit lika skonsam som jag

Sen gick jag