Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett land härskas av ond makt En familj lever i landet


Livsöde



Livsöde


Det var en gång ett land som hette Timberdale.
Ondska hade drabbat landet.
Människorna som levde där fruktade att bli avrättade. Och det pågick krig längs landets gränser.
Andra länder hotades med kärnvapen.

Timerdales huvudstad hette Middlecity.
I den staden levde en familj.
Pappa Axel. Mamma Anna. Och deras två barn. Martin. Och Karin.


Soldat i Timberdales arme

Emil satt i vallgraven. Med utsträckta ben. Han kände jorden. Och luktade jorden.
Han älskade jorden. Den kalla, svarta, jorden ingav honom en smula trygghet.
Ovan jord hördes gevär- och kulsprutesmällar. Från alla håll.
Nedifrån vallgraven kunde man också höra ljudet av gevär och kulspruta.
Det var han, och nästan alla från hans kompani, som stred mot Middlecitys armé.
Striden hade pågått i många veckor.
Ett av deras befäl hette Karl. Han var löjtnant.
Emil var en ung man. Av alla soldater var det två som stod honom närmare. Olof. Och David.
Snart skulle Emil och ett antal soldater, anfalla fienden genom växelvis framryckning. Och eldgivning.
Operationen skulle ledas av fänrik Nils.
De skulle utnyttja träden i skogen som skydd. Och efter någon minut skulle de snabbt återvända till vallgraven.
I vallgravens kant fanns ett kulspruteförsvar. Kanske skulle det användas under anfallet.


Strider i bergen

På en annan plats utspelade sig andra händelser.
Flera kompanier av Emarks soldater hade belägrat sig bland bergen.
Då och då gjorde de snabba attacker mot Timberdales armé.
Förbanden var alltid i rörelse. Timme ut och timme in. Och i skydd av bergen.
Det var en solig dag. De hade genomfört en av sina attacker. Återvänt. Och samlat ihop alla soldater intill en klippa.
Efter två timmar så hörde de ljudet av en pansarvagn.
Det lät allt starkare. När den kom nära ekade ljudet bland bergssidorna.
Alla, utom ett fåtal, satte sig ned. Eller lade sig. Några kikade försiktigt fram, på ett ställe där
det var möjligt. Endast så att de kunde skymta fordonet.
Men snart beslöt de också att gömma sig.
Hela förbandet var osynligt.
De var tysta och höll andan. Plötsligt stannade vagnen. De hörde att någon steg ur. Därefter talade några med varandra.
Snart hörde man dörrarna slå igen. Vagnen åkte. Och ljudet försvann.


Befälhavare

----
I ett obebyggt område norr om Middlecity var en enkel kasern.
Kasernen kallades Herrfältet.
Det var många, stora, gröna, klossar. Containrar. Som stod utspridda på ett fält.
Inredda på olika sätt. Och med fönster.
På området fanns också fordon. Och annan materiel.
Inne i en av kasernerna satt Alfred. Vid ett skrivbord. Framför en dator.
Det knackade på dörren.
Kom in sade Alfred.
En söt kvinnlig officer hälsade.
Vi söker nya order för våra trupper sa hon.
Kvinnan hette Janet.
Sätt dig ned så ska jag förklara sa Alfred.
Hon satte sig.
Det viktigaste är att ni behåller kontrollen sa Alfred. Kontrollerar folket. Och fienden.
Näst efter det är det viktigt att hålla soldaterna lydiga.
Jag förstår sade Janet.
Använd fantasin sa Alfred. Se till att ni alltid ligger på. Är på hugget.
Några närmare order har jag inte tid att ge dig. Slut. Adjö.
Uppfattat sa Janet.
Hon reste sig. Och gick mot dörren.
Adjö.

En kort stund senare satt Alfred i en svart mörklagd bil. Tillsammans med sin kollega Laban.
Alfred och Laban var de två mäktigaste härskarna i Timberdale.
Det var de som ledde folket i krig. Och hotade resten av världen.
En chaufför körde dem.
De åkte från Herrfältet till Middlecity. I Middlecity skulle de besöka Red lady. Det var en nattklubb.
En stund senare satt de två diktatorerna på Red lady. Och samtalade.
På en scen framför dem var två halvnakna kvinnor. De rörde sig sexigt runt var sin stolpe.
----
Hur går det med förbanden i söder frågade Alfred.
Vi har kontroll svarade Laban. Men det är något som hotar. Många soldater har försvunnit spårlöst!
Hur är situationen i norr frågade Laban.
Vi måste ständigt patrullera vid bergsområdena. Rebeller gömmer sig där.
Och vid skogarna pågår ständiga strider.
Här i staden då sade Alfred. Har det varit några protester? Eller andra blodiga tendenser?
Allt går att tysta ned svarade Laban. Under ett möte på tisdag ska vi bland annat diskutera samhällsrisker.



Barnens skolavslutning

Fredagen den tionde juni var det skolavslutning på Solgården.
Det var Martin och Karins skola.
Den låg en kilometer söderut från deras hem. Och upptog en yta av 200 kvadratmeter.
Solgården hade flera byggnader.
Tre byggnader med klassrum. Ett för klasserna ett till tre. Ett för klasserna fyra till sex. Och ett för klasserna sju till åtta.
En byggnad med kök. Och matsal.
En med sal för dans. Och en annan sal för rörelse.
En för fysik. Och kemiundervisning.
En med scen. Och läktare.
En för smide. En för träsnickeri. En för målning. En för vävning. Och sömnad.
En för drejning. Och skulptur.
Denna dag var hela skolan städad.
Avslutningen började klockan två.
Alla bjöds att sitta på läktaren framför scenen. Det var föräldrar. Syskon. Lärare. Och vänner.
Så många kom att hela salen fylldes. Många fick lov att sitta på golvet. Till höger- och till vänster om bänkarna.
Sorlet av röster blev tätare. Alla entrédörrar stängdes.
Efter en kort tid kom en fint svartklädd man till salen.
Det var svårt att upptäcka varifrån han kom.

Ett milt ljud ljöd från hans klackskor. När han gick längs en av sidogångarna. Mot scenen.
Mannen stannade mitt på scenen. Och hälsade alla välkomna.
Han berättade kort om skolan. Och om året som varit. Därefter gick han åt sidan.
Ridån åkte undan. Scenen öppnades.
I tur och ordning framförde klasserna ett till och med nio något.

Klass ett till och med tre sjöng. "Om sommaren den sköna". Och "Härlig är jorden".
Klass fyra till och med sex spelade flöjt. Två vackra melodier.
Klass sju framförde en dikt.
Klass åtta berättade en saga.
Klass nio framförde eurytmi.
När den sista föreställningen var över samlades alla elever på scenen. Och bugade. Publiken applåderade.
Därefter gick varje klass till sina respektive klassrum. Tillsammans med närmaste lärare.
Det var tid för betygsutdelning.
Alla anhöriga fick följa med.
När alla elever fått sina betyg var avslutningen över.
Man åkte hem igen. Det var elever. Anhöriga. Lärare. Medarbetare. Och bekanta.


Semester

Både Anna och Axels sista arbetsdag var den nionde juni.
På eftermiddagen den tionde juni firade familjen att de alla var sommarlediga.
De åt jordgubbar i trädgården.
Klockan var tre. Det var soligt väder.
Alla bar sommarkläder.
Hur känns det att sommarlovet börjar frågade Axel.
Det känns som om ett stort, ljust, lite gulaktigt, landskap börjar svarade Martin.
Vilken vacker bild sa Axel.
Det känns bra svarade Karin.
Hur tycker ni det känns att semestern börjar frågade Martin.
Det känns bra svarade Axel. Det är roligt att ni finns.
Utan er så skulle det kännas långtråkigt.
Det känns bra svarade Anna. Det är viktigt att vila från arbetet.
Semester och sommarlov har vi för att vi ska ha tid att läka. Bli lyckligare. Och starkare.


Fragment

Anna och barnen var på väg hem efter att ha handlat livsmedel.
Klockan var tre. Det var tillåtet att gå ut mellan klockan tre på eftermiddagen och klockan sex på kvällen.
Martin och Karin hjälpte till att bära var sin matkasse.
Vad är krig för något frågade Karin sin mor.
Det är när människor har blivit mycket sjuka svarade Anna.
Då de kom hem blev Axel glad att se dem.

----

Möte med vänner

En dag var familjen bjuden till några vänner. Till en familj. Som också levde i Middlecity.
Så småningom kom de fram. Det var till ett vackert, gult, litet hus.
De knackade på. Dörren öppnades. Och de välkomnades.
Familjen bestod av pappa Johan. Mamma Lena. Och dottern Lily
De samlades i vardagsrummet. Maten var snart klar.
Familjerna frågade varandra hur de mådde. Och hur de hade det.
Det var vanliga bekymmer. Men också ett visst hopp.
Snart satt de runt matbordet. Och åt. Det var vegansk lasagne.
Alla tyckte att maten smakade mycket gott.
När de ätit färdigt gick barnen ut för att leka.
Martin och Karin hade tagit med sig kulor. Lily hade egna.
Kulor i olika färger. Och olika storlekar.
De började med att lägga kulorna i pyramidformer. Därefter tävlade de i att träffa pyramiderna.
Om man träffade vann man de kulor som rasat.
Så småningom tröttnade de på leken. Och gick in igen.
Nu skulle familjerna dricka te.
De drack under tystnad.

----




Prosa (Novell) av Aron Sundelius VIP
Läst 14 gånger
Publicerad 2021-04-18 09:22



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Aron Sundelius
Aron Sundelius VIP