Jag visste att det inte var sant. Du sprang på mig i den breda korridoren på mitt jobb, mellan alla skrikande och springande barn. Jag greppade tag i dig, sa att "jag visste att det inte kunde vara sant" och du log. Sa att du var tvungen att försvinna ett tag. Men att du mådde bra och att du fortsatte att plugga till lärare. I chock blandat av glädje drog jag dig till mig för att få en kram. Men när jag sedan släppte dig, var du redan borta i slutet av korridoren. Jag såg ditt långa hår gunga med i takt till dina kliv och sedan vände du dig om och log, innan du försvann helt. Jag visste att det inte var sant, tänkte jag, med en lättnad.

När jag slår upp ögonen och ser taklampan vi tog från ditt förråd, slår verkligheten till mig så hårt att något blött rinner ner från ögat. Jag stänger ögonen snabbt. Tänker att jag inte kan ha kvar lampan. Tänker på att du fortfarande var i liv när jag blundade. Kanske kan du komma tillbaka en liten stund till. Men magin är borta, och taklampan hånar mig. För lampan tog jag ju från ditt förråd utan lov. Du sa inte ens att det var okej. För hur skulle du kunna det, inte kan de döda bestämma över taklampor.